Month: May 2023

Hulken småfnissar lite när jag är ner i pannrummet och säger “godmorgon“. Det är bara några säckar pellets kvar. I helgen börjar Hulk-semestern några timmar efter att den sista är ihälld i behållaren. Därav den store grönes oförställda glädje denna morgon. Men välförtjänt såklart. Ännu ett år har han kämpat och svettats för att hålla temperaturen inom rimliga gränser under en eldningssäsong. De må ha visslats av polarvindar kring knutarna men Hulken har troget och pålitligt jobbat på. Så visst. Det är dags för vila. Han är ändå ingen ungdom längre. Tillverkad sextiotre som han är. Still going gjutjärnsstrong.

Maj och oktober kan vara lite kämpiga när nordanvinden vänder häråt och letar upp kullen med iskalla arktiska vindar som vill leta sig in genom springor och väggar utan överdrivet mycket isolering. Men elektriska elelement håller den värsta istappskylan borta om nödvändigt. Elen. Den perfekta distributionsformen. Två hål i väggen bara. Lite trådar. Jo. Kablar.

Fast idag sol. Härliga underbara vårsol som värmer om man riktar näsan upp mot den. Tittar man ut så ligger ett lager snö över alltsammans. Det är fullständigt omöjligt att tro att vi skall ha en pastellgrön värld där ute runt midsommar. En sådan där värld som man inte kan se sig mätt på. Men smälter gör det. Även om allt har avstannat lite. Betänksamt avvaktande. Som det brukar vara. Man skall inte rusa iväg tycks våren fundera. Det är nog rätt och riktigt. Låt oss njuta av övergången. Putsa på grillarna och tvätta hängmattorna.

Fast tisdag. Varken Hulken eller jag har tid med er idag. Det är så mycket vecka som har gått redan. Man bör alltså ge sig in i arbete för att man älskar det man gör. För visst räcker väl den känslan långt nog ändå? Visst är det väl en ynnest att får tänka så när man vandrar ner till sitt kontor om morgonen? Eller är det bara galenskapens grepp om en arm själ. Ja kanske. Har för mig jag läste något utdrag ur en avhandling som hade som slutsats att själva sjukdomen är förnöjsamheten. “Friska människor hatar att leva“. Jag flinade då såklart som jag flinar nu. Vetenskapsmän skall aldrig stå oemotsagda med sina slutsatser. För de är precis lika dumma som oss andra. Ja ibland dummare. Inte så sällan faktiskt. Serru pysen…

Edsbyn. Finns inget annat där längre än gamla minne. Åker förbi. Som varje gång numera. Förr drog man ett varv efter minnenas aveny. Folkets hem, Brokiosken. Skolan. Bron. Edsbyhem, Edmarks, Elvens. Södra skolan. Minnen man vältrade sig i som en gris i dynga. Skit i minnen tänker jag nu. Har inte tid med för mycket tillbakablickar. För lite liv kvar för det idag. Så jag åker förbi. Vidare. Jag skall till Bollnäs.

Alfta, på vägen, har väl också sina minnen. Någon flicka. Första bandet. Senare pendlingsort. Nitton mil i gammal bil varje dag i veckan. Fattar inte hur man orkade nu idag. Då inte ens ett litet problem. Sätta sig i bilen och köra bara.

Bollnäs. Första pizzan åts här. Tidigt sjuttiotal. Men många gånger innan dess – hamburgerbrickor. Vi åkte hit bara för dom. En jordgubbsmilkshake och en hamburgerbricka med två små hamburgare. Jo pommes också. Tror jag. Det gick i. Rap. Sen hem igen. Kanske först någon runda på stan. Försöka minnas högerregeln.

Men Bollnäs var väl oftare lördagsturer till systembolaget i full fart. Det gällde att hinna fram innan dom stängde. Viktiga inköp för en lyckad helg. Alltid någon i bekantskapskretsen som hade det behovet och fick stå för bensinen. Men ibland bio. Någon film som inte hade kommit till “byn”. Man drog till Bollnäs för att se den. Okänt land den tiden på kvällen.

Nu är det bara ett ställe där man handlar en gång i månaden. Kanske fikar vi och äter något också. Men Bollnäs kunde vara vilken stad som helst. Staden råkar bara ligga där den ligger och har det den har. Mora fungerar ju också. Tröttnar vi drar vi dit istället. Besöker samma ställen. Gör samma saker. Behöver vi mer utbud gäller Gävle, Sundvall eller Borlänge. Tjugo mil efter asfalterade vägar till alla. Bara att välja. Går att ta Östersund också. Tjugo asfalterade mil dit med. Annars finns ju Stockholm. Paris i London om det kniper. Inga kättingar fjättrar oss i alla fall här på byn. Möjligen och kanske tyngden av ett hus dock.

Fast hem kommer man alltid. Åtminstone hittills. Och “hemma” är den här kullen med det stora gula huset Det var så det blev. Hade man lagt hatten på en annan hylla så hade det väl blivit där. Priset var högre för att välja den här bostadsorten än alla andra som stod där och blinkade “ledigt“. Men precis som jag inte gräver ner mig i minnen så gräver jag inte heller ner mig i mina val och vart de fört mig. Man få stå sitt kast med tärningarna. Gillar man inte så får man försöka ändra på det hela. Orkar man inte – ja då är det enkelt – det är bara att vandra på och gilla läget. Så det är väl det vi gör de flesta av oss. Vi vandrar på.

Men det är i alla fall måndag idag. Den bästa av dagar. Obruten vecka föröver att vandra på. En härlighet som skapar längtan likt en kaffe och en bakelse placerad strax under ens haka. Jo, jag tror på storverk den här veckan också. Som varje annan vecka före den. Gott så. Det räcker för mig.

En Vänskap, Silvia Avallone

Jag har läst tre böcker av Silvia. Stål var den första och satte såklart tonen. En förbaskat bra bok. Det är det här också. Mycket bra. Ja och den tredje också. I mycket samma berättelse tre gånger om. Fast ändå inte såklart. Det hade såklart varit olidligt.

Ser att jag har en bok oläst dessutom. Får ta tag i den till sommaren.

Läs!

Andra böcker jag läst finns här.

OK med lite seghet i första maj tider. Jodå.

Pugh är död. Inte oväntat på något sätt. Han sjukdom hade bara en för tidig död som frigörelse. För mig mycket av Svensk musik. Nydanande i sina texter. Jag såg honom live bara en gång. En onsdagkväll, 70-tal, efter jobbet på fabriken tar jag ensam den vita amazonen ner till Långnäs i Bollnäs. Lyssnar in och vill vara han. Glömmer aldrig. Fast hans musik. Oj, vad den har varit med mig ett helt liv. Hog Farm till Bröllopsklockor. Redan så förbaskat saknad med evigt kvar i sin musik.