Edsbyn. Finns inget annat där längre än gamla minne. Åker förbi. Som varje gång numera. Förr drog man ett varv efter minnenas aveny. Folkets hem, Brokiosken. Skolan. Bron. Edsbyhem, Edmarks, Elvens. Södra skolan. Minnen man vältrade sig i som en gris i dynga. Skit i minnen tänker jag nu. Har inte tid med för mycket tillbakablickar. För lite liv kvar för det idag. Så jag åker förbi. Vidare. Jag skall till Bollnäs.
Alfta, på vägen, har väl också sina minnen. Någon flicka. Första bandet. Senare pendlingsort. Nitton mil i gammal bil varje dag i veckan. Fattar inte hur man orkade nu idag. Då inte ens ett litet problem. Sätta sig i bilen och köra bara.
Bollnäs. Första pizzan åts här. Tidigt sjuttiotal. Men många gånger innan dess – hamburgerbrickor. Vi åkte hit bara för dom. En jordgubbsmilkshake och en hamburgerbricka med två små hamburgare. Jo pommes också. Tror jag. Det gick i. Rap. Sen hem igen. Kanske först någon runda på stan. Försöka minnas högerregeln.
Men Bollnäs var väl oftare lördagsturer till systembolaget i full fart. Det gällde att hinna fram innan dom stängde. Viktiga inköp för en lyckad helg. Alltid någon i bekantskapskretsen som hade det behovet och fick stå för bensinen. Men ibland bio. Någon film som inte hade kommit till “byn”. Man drog till Bollnäs för att se den. Okänt land den tiden på kvällen.
Nu är det bara ett ställe där man handlar en gång i månaden. Kanske fikar vi och äter något också. Men Bollnäs kunde vara vilken stad som helst. Staden råkar bara ligga där den ligger och har det den har. Mora fungerar ju också. Tröttnar vi drar vi dit istället. Besöker samma ställen. Gör samma saker. Behöver vi mer utbud gäller Gävle, Sundvall eller Borlänge. Tjugo mil efter asfalterade vägar till alla. Bara att välja. Går att ta Östersund också. Tjugo asfalterade mil dit med. Annars finns ju Stockholm. Paris i London om det kniper. Inga kättingar fjättrar oss i alla fall här på byn. Möjligen och kanske tyngden av ett hus dock.
Fast hem kommer man alltid. Åtminstone hittills. Och “hemma” är den här kullen med det stora gula huset Det var så det blev. Hade man lagt hatten på en annan hylla så hade det väl blivit där. Priset var högre för att välja den här bostadsorten än alla andra som stod där och blinkade “ledigt“. Men precis som jag inte gräver ner mig i minnen så gräver jag inte heller ner mig i mina val och vart de fört mig. Man få stå sitt kast med tärningarna. Gillar man inte så får man försöka ändra på det hela. Orkar man inte – ja då är det enkelt – det är bara att vandra på och gilla läget. Så det är väl det vi gör de flesta av oss. Vi vandrar på.
Men det är i alla fall måndag idag. Den bästa av dagar. Obruten vecka föröver att vandra på. En härlighet som skapar längtan likt en kaffe och en bakelse placerad strax under ens haka. Jo, jag tror på storverk den här veckan också. Som varje annan vecka före den. Gott så. Det räcker för mig.
