Hulken småfnissar lite när jag är ner i pannrummet och säger “godmorgon“. Det är bara några säckar pellets kvar. I helgen börjar Hulk-semestern några timmar efter att den sista är ihälld i behållaren. Därav den store grönes oförställda glädje denna morgon. Men välförtjänt såklart. Ännu ett år har han kämpat och svettats för att hålla temperaturen inom rimliga gränser under en eldningssäsong. De må ha visslats av polarvindar kring knutarna men Hulken har troget och pålitligt jobbat på. Så visst. Det är dags för vila. Han är ändå ingen ungdom längre. Tillverkad sextiotre som han är. Still going gjutjärnsstrong.
Maj och oktober kan vara lite kämpiga när nordanvinden vänder häråt och letar upp kullen med iskalla arktiska vindar som vill leta sig in genom springor och väggar utan överdrivet mycket isolering. Men elektriska elelement håller den värsta istappskylan borta om nödvändigt. Elen. Den perfekta distributionsformen. Två hål i väggen bara. Lite trådar. Jo. Kablar.
Fast idag sol. Härliga underbara vårsol som värmer om man riktar näsan upp mot den. Tittar man ut så ligger ett lager snö över alltsammans. Det är fullständigt omöjligt att tro att vi skall ha en pastellgrön värld där ute runt midsommar. En sådan där värld som man inte kan se sig mätt på. Men smälter gör det. Även om allt har avstannat lite. Betänksamt avvaktande. Som det brukar vara. Man skall inte rusa iväg tycks våren fundera. Det är nog rätt och riktigt. Låt oss njuta av övergången. Putsa på grillarna och tvätta hängmattorna.
Fast tisdag. Varken Hulken eller jag har tid med er idag. Det är så mycket vecka som har gått redan. Man bör alltså ge sig in i arbete för att man älskar det man gör. För visst räcker väl den känslan långt nog ändå? Visst är det väl en ynnest att får tänka så när man vandrar ner till sitt kontor om morgonen? Eller är det bara galenskapens grepp om en arm själ. Ja kanske. Har för mig jag läste något utdrag ur en avhandling som hade som slutsats att själva sjukdomen är förnöjsamheten. “Friska människor hatar att leva“. Jag flinade då såklart som jag flinar nu. Vetenskapsmän skall aldrig stå oemotsagda med sina slutsatser. För de är precis lika dumma som oss andra. Ja ibland dummare. Inte så sällan faktiskt. Serru pysen…