Day: 9 May 2023

Koltrasten sjunger den första kvällen på kullen igår. Vackrare är sången än det vackraste som finns. Trotts att han såklart fortfarande är lite skrovlig i näbben efter den Franska turnéen. Det har sjungits i Fransmäns trädgårdar en hel vinter. Segrats. Publikfriats. Sceniskt trollats i ett träd. Sådant som tar på Koltraststämband det med. Men en mästare såklart. En som hänför och kan sjunga oss dödliga till himlar vi inte visste fanns.

Jag som för dagen är lite låg står där och lyssnar och finner tröst. Inget når som en färd i hög hastighet på en motorväg mitt inre mer än Koltrastens sång. Och där i kvällen och sången finner jag lindring. Där hittar jag hoppet. Nåja lite hopp.

Jag misströstar nämligen lite denna dag. “Är det verkligen värt det?” plågar mitt sinne. Bara Koltrastsång kan föra för mig bort en stund från det där tröttsamma självömkandet, inte ens bullar eller glass klara det jobbet denna dag. Men det fungerar faktiskt ibland. Socker som kokain. Godis som heroin. En lakritsklubba som kristall.

Jag hatar självömkande. Särskilt och främst när jag själv ger mig hän till det. Det är så lågt. För lågt. Men ett lågt sinne sammanfaller också med kreativitet här så de där dagarna jag plågas av tvivel är också de dagar jag arbetar bäst. Så jag dyker in i arbetet, Åkes värld, håller mig krampaktigt fast där, hänger mig fast vid problemen och deras lösningar för att inte behöva tänka “Är det verkligen värt det?” För egentligen vet jag ju svaret på den frågan. Allt för väl är det känt för mig. Och det svaret plågar mig mer än allt annat.

Tar mitt PSA prov på morgonen. Blodåder hittas. Den innehåller blod. Rör fylles. Sex på kvällen kan jag läsa provresultat på 1177 (nope, det var inte bättre förr) och värdena ser bra ut. Då lugnar vi oss två år till. Proppar i oss den medicin som föreskrivits. Står ut med biverkningar. Lämnar prostatan i fred utom några mindre lättare svordomar riktade åt det hållet ibland där det gör för ont.

Idag är ett oskrivet bland ännu så länge. Själv har jag en plan. Vet ganska precis vad jag har att göra. Mitt enda hopp står till att jag finner kraft att hålla mig kvar på det järnvägsspår som blivit mitt liv. Att jag en dag till orkar tro att det är värt det. Ja, lura mig själv kanske snarare och antagligen. Men det är OK. Just det är jag expert på. Har sysslat med det ett helt liv.

Katter matade. Te upphällt. Låt tisdagen ta oss och föra oss dit det är meningen vi skall nå.