Month: June 2023

https://www.espressif.com/sites/default/files/documentation/ESP32-C3%20Wireless%20Adventure.pdf

Om man nu har mosquitto clients installerad på sin dator så kan man skriva

mosquitto_sub -h test.mosquitto.org -p 1883 -t vscp/#

och sensorer här i huset kommer att tala om att de lever och vad de upplever. Mycket information är det. Men om man ändrar den där raden till

mosquitto_sub -h test.mosquitto.org -p 1883 -t vscp/25:00:00:00:00:00:00:00:00:00:00:00:0D:02:00:01/20/#

så ser man istället när jag går i dörren till kontoret.

Eller också dristar man sig till att skriva

mosquitto_sub -h test.mosquitto.org -p 1883 -t vscp/25:00:00:00:00:00:00:00:00:00:00:00:0D:02:00:02/1040/6/2/6/#

och får temperaturen i vårt trapphus. Eller

mosquitto_sub -h test.mosquitto.org -p 1883 -t vscp/25:00:00:00:00:00:00:00:00:00:00:00:0D:02:00:02/1040/6/2/0/#

för temperaturen vid ingången till mitt kontor. Eller om man är riktigt djärv och våghalsad så kan man se temperaturen ute på södersidan genom att skriva

mosquitto_sub -h test.mosquitto.org -p 1883 -t vscp/FF:FF:FF:FF:FF:FF:FF:FF:61:00:08:01:92:AF:A8:10/10/6/16/0/#

Jo visst fan. Till och med en Amerikan fattar att det är en temperatur och kan läsa värdet och relatera till värdet.

Ja mer sensorer hittar man ju här https://github.com/grodansparadis/vscp/wiki/VSCP-Demo-GUID%27s. Fast börjar man grotta i det där så bör man nog vara lite galen. Det är ju alldeles för enkelt för att fungera.

ps För dig som inte är tekniker. Misströsta icke. Köp Matter. Nu! ds

Lokatten Wärdshus i Los har anor från 1800-talet. Wärdshuset har renoverats för att skapa en historisk upplevelse för våra gäster med 2000-talets bekvämligheter.

Source: Välkommen – Lokatten Wärdshus

Morgon igen och det är lika tyst som när jag gick upp till Knausgård i natt. Ovanligt. Man brukar i alla fall höra bilarna nerifrån vägen. Men inte idag. Inte ens fågelsång hörs. Kanske är det bara jag kvar i världen…

Tisdag. Nästan lika bra dag som en måndag. Oftast är man redan på spåret på en tisdag. Behöver bara köra vidare dit spåren leder en. Men gårdagen var en småsaksdag. Småkakor. Det var inte lönt att hoppa upp på spåret. Alltså måste det göras idag. För framtida segrar.

Härligt melankolisk känner jag mig. Det bådar gott. Min kreativitet stimuleras av det tillståndet. Och hur absurt det kan låta så är det i det tillståndet jag mår som bäst. Är väl vad man kallar en “surpuppa” alltså. Fast, behöver såklart bara köra lite Metallica för att börja le. Enkel på det viset. Också.

T, min vän från förr, blir farfar för andra gången. Då är han väl morfar några gånger om också tror jag. Stolt är han. Skickar bild på underverket. Bäbis konstaterar jag. Dom ser ändå alla rätt lika ut. Har mycket skit men också glädje att ta sig igenom. Blir liksom trött bara av att tänka på alla “första gången” en nyfödd (nervöst) har att ta sig igenom. Fast liv. En gåva. Jag minns farsan när han höll vår förste son när vi kom hem från BB. Nog mjuknade han där allt. Klarade inte av att spela tuff längre. Det eviga livet finns väl där i barnbarnen. Far och morföräldrar känner det eftersom de börjar ana sitt eget slut och är dumma i huvudet såklart om de inte har vett att omfamna den insikten.

Någon jordbävning ser jag inte framför mig idag. Ändå var det väl just en sådan här dag som jag fick vara med om en. En jävla smäll var det. Ändå var det många som inte märket ett skit. VA? stod de där med gapande munnar. Men vi var princip i epicentrum. Vågrörelserna kom längre bort. Gävle osv.

Men jag väntar mig ingen upprepning idag alltså. Med timmerstomme borde vi dessutom klara en hel del skakande. Eller inte. Man vet aldrig förrän slutsats och faktum är levererat.

Med alla fönster och dörrar öppna kör jag igång den här dagen. Ja det är ju såklart lite drygt en timme sedan det skedde. Men ändå. Här börjar det. Upp på spåret bröder och systrar. Solglasögon och solhatt, med shorts på tork.

Det är gott att leva!

Det är nästan natt här på kullen. Jag sitter i samma stol som jag satt i i morse. Inget te nu dock. Men gör väl samma saker. Ungefär. Det där med natt försten. Blir det någon över huvud taget nu när årets sommar växer upp och skall bli stor. Här i Los märks ljuset (o-natten) speciellt mycket. Man förundrades de första åren efter att man flyttat hit. Men har vant sig nu och sorgligt glömmer och tar för givet. Jag växte ju upp i Edsbyn som inte ligger så långt härifrån. Men ljuset kring midsommar är inte alls detsamma som här. Kanske är det höjden. Vi är halvvägs till fjällen på våra kullar och berg. Eller också är det andra saker. Skogen, myrarna och sjöarna. Men ljusa nätter har vi den här tiden och fram till några dagar efter midsommar. Sen blir det svart igen på bara plus några dagar till tycks det. Har aldrig lyckts klura ut hur det där går till.

Man måste såklart älska den här tiden. Barfota. Öppna fönster på kontoret. Öppet fönster i sängkammaren. Liljekonvalj och syren som doftar nu när häggen riktat in sig på bär och förökning. Allt handlar om enkelt liv. En t-shirt och ett par brallor. Inget tjafs med handskar och mössa och annat jobbigt. Så skönt. Så enkelt. Bara underbart.

Fast fryser gör jag ju lite nu såklart såhär på kvällen. Det har mindre att göra med temperaturerna och mer att ha att göra med att jag är en fryslort av värsta slag. Men under dagen frös inte ens jag. Och mot slutet av veckan börjar man väl klaga över värmen. Fast… Nope. Aldrig!

Huset och kullen vilar i tystnaden den här tiden. Inte ett ljud hörs faktiskt. Jo en fläkt på min dator förstör den illusionen. Jag måste såklart koncentrera mig för att uppfatta den. Allt för många år i fläktljudens närhet har gjort mig döv just för den ljudföroreningen. Men annars är det bara det gamla huset från 1917 som knakar och sträcker lite lojt på sig. Gamla hus njuter troligen precis som vi andra av en enklare tid.

När man körde olika projekt, som anställd eller som egen var det här ofta en mycket hektisk tid. Allt skulle vara klart till sommaren. Det var väl samma sak i skolvärden också. Man han liksom inte med att uppleva maj och juni alls egentligen. Inte på riktigt. Massor av övertidstimmar och helgjobb. När semestern kom var man alltid så slut att den första veckan alltid bara försvann på ren återhämtning. Den andra på att fatta att allt det där lediga var sant. Ja och resten av veckorna fanns det alltid någon annan som jobbade och behövde support så man fick rycka in. Jag har helt enkelt jobbar för mycket i mitt liv. Men älskat det också. Flykt bara kanske. Men det är som det är. Första sommarlovet när jag jobbade som lärare så stod jag bara där och bara gapade de första dagarna. En massa veckor ledig och lön skulle ramla in på kontor ändå. WOW. Som egen var man inte bortskämd med att kunna ta allt för många dagar ledig under sommaren.

Tittar jag på statistiken för bloggen har jag skrivit ganska nära 70000 ord sedan starten av det här året. Flera år har det varit över 300000 ord nedtecknade. Statistiken sträcker sig till 2006 men egentligen skulle den väl tagit sig ännu några år till tillbaks. Men den första tiden gick visst hädan någon gång i någon historisk krasch. Men många inlägg har det blivit. Och alltså många ord. Nu blir man såklart inte författare på antalet ord. Antagligen är det så i alla fall. En engelsk medelroman ligger tydligen på 40000 ord. Man kan gissa att en svensk dito ligger rätt nära. Så några sådana då blir de totala orden nedtecknade som per år.

Undrar hur många kodrader man skrivit under alla år. Måste vara fler än ord i bloggen på ett år helt klart. Ändå krävs det väl mer tanke och funderande där. Måste undra varför jag gör allt det här. För en viss möda finns det ju också. Man skulle kunna skria sådant som folk vill ha också. Ja och koda för mat. Men det vore såklart inte jag. Vore alldeles för smart.

Nu är klockan en bit över tolv och jag skall gå upp och fatta min Knausgård. Ett kapitel skall man väl ta sig igenom i alla fall. Han kräver sin koncentration med sina texter den mannen. Har man tur får man en god dag imorgon också. Hoppas kan man alltid. Dum vore man väl annars.

Liksom

Sommarmorgon. Edens lustgård. Måste väl vara såhär. Läser nämligen Knausgård. Änglar och lustgård och religion och vetenskap och historia. Fast det här nu på morgonen är på riktigt. Jag hänger en matta. Nej två. De som varit tvättade också innan. Har använts till vinterfrusna rutor på bilen. Men blivit kvar i tvättstugan. Men alltså blivit tvättade igen. Borde väl vara rena nu då. Skall stuva undan någonstans. Inte hitta igen när de behövs till vintern.

Slår på tekokaren. Tar en vattenkanna och fyller några törstande där ute. Allt nyplanterat ser ut sådär som man gör när man kommit från frisören. Men det brukar ordna sig. På samma sätt som nyfriserat också tar den vägen.

Men det är helt klart något magiskt över en sådan här morgon. På något underligt sätt tar de mig alltid tillbaks Leicester i England. Bil på väg till jobbet. Alla morgnar, en hel sommar var såhär. En radio som står på med väder, trafik och senaste nytt prat. Skall det inte regna jämt i England? Ja precis som när man var barn förresten. Kanske var man bara lycklig där. Solen lyser på de lyckliga. Lustgårdarna finns väl inom oss.

Tekokaren har skramlat färdigt. Plastschabraket. Men den värmer vatten. Alldeles utmärkt. Stänger av sig själv också. Bra så. Jag häller upp i den aubergine färgade muggen som det oftast dricks te ur. Earl grey för freden. Går inte att tröttna på. Man borde haft ett skvätt whisky i en sådan här morgon. Bara för att man kan liksom.

Men relativt obruten vecka föröver. Måndagar är ett under. Hur kan de ha så dåligt ryckte? Möjligheternas dag. Om man inte känner så är det dags att göra något nytt. Jobbigt? Såklart det är så. Men man är ansvarig för sitt liv alldeles själv.

Serru…

Om nu någon varit intresserad av vad jag skall göra idag så kanske jag skulle försökt förklara det här. Men ingen är intresserad. Någon kanske kan fråga på ren artighet. Men om jag då svarar ser jag ju att man inte lyssnar. JAg eller att det går dem helt förbi. De har stängts av långt innan jag hunnit till första komma och punkt. Fel på sändaren såklart. Tittar folk på Bonde söker fru får man försöka förklara saker på den nivån.

Människor är som sötsur sås för mig. Man gillar och man gillar inte. Det är för svårt med allt det där spelandet och inte-vara-sig-själv-lekandet som pågår. I alla fall för en sådan som mig. Finns det en enda människa som man riktigt, riktigt, riktigt kan lita på. Nope. Ingen befinner sig på en sådan plats. Du kan som mest hoppas när det gäller andra människor. Veta kan man aldrig. Jag har alltid dragit mig undan. Beskådat – fascinerat det skall erkännas – alltsammans på (ganska) tryggt avstånd.

Nu skall jag ta mig igenom nattens mail. Sen får dagen och veckan börja. Finns inget att klaga på alltså och livet är gott.