Month: June 2023

En ny morgon. Hänslan är “HURRA“. Som nästan alla morgonar. Det enda som är synd är att det är tiorsdag och inte måndag. Men man kan inte få allt. Det vet jag ju.

Så jag går ner till kontoret. Gokänslan finns där i magen. Jag vill gå ner hit. Här vill jag vara. Det är väldigt få gånger som den känslan inte finns där i stora magen. Ändå är det jag gör 90% rent (tråkigt) arbete. Som för de flesta andra. Men en del av de där andra tio procenten innehåller det lustfyllda. Platsen man drömmer om att befinna sig på. Sicken ynnest liksom. HURRA igen.

Fast tror man på jämnvikten så behövs också motsatserna. Livet är inte bara lycka, men man bör åtminstone tillåta sig att njuta av de stunder när man känner glädje och lycka. Ja och inte klaga så förbannat under de andra eftersom det nu är som det är med att leva.

Många tror att det är framgång som gör människor till mästare. Men så är det såklart inte. Det är tvärtom. Det är alla misslyckanden och misstag som skapar en mästare. De där tiotusen timmarna man pratar om för att verkligen bemästra något använder man inte till framgång, Nope, det är tusentals misstag som görs under den där tiden. Misstag som sakta förbättrar och förbättrar dina förmågor ett steg i taget.

Tänk bara på en idrottsman. Hen kan såklart ha talang. Men mest av allt är det alla misstag som bär fram hen till de icke misstag som skapar och definierar den framgångsrike idrottsmannen. Ingen pluppar ut ur livmodern och är färdig. Ingen supergitarist. Ingen supersångare. Ingen chackmästare. INGEN! Det krävs misstag. Jobb kallas det att ta sig över och igenom dem. Testa med att börja lära dig ett nytt språk. Nog fan behövs det några misstag allt för att bemästra det nya språket. Inte ens de som föds in i det kan det från början. Det skulle jag kunna hålla kurser om för Moderater och Sverigedemokrater. Det Svenska samhällets soptunnor.

Ute, definitivt sommarkänslor idag. Sol. Sol. Sol. Inte jättevarmt kanske. Vi får vänta några dagar till på värmen. Men den härliga sommaren är faktiskt här. Som man längtat. Ljuvligt.

Fast undertecknad sitter alltså inne. Drar för persienner. Så att gubben kan läsa och se det som står på skärmarna. Så att han kan trycka på de där tangenterna. Ja och så raljerar jag om de som går på nationaldagsfirande häromdagen. Snacka om att kasta sten i glashus. Allt man kan göra borde såklart vara (mycket) bättre än att sitta inne under en vacker sommardag och trycka på tangenter och koncentrerat stirra på en lysande skärm. Såklart är det så. Ingen ursäkt gives heller. Man har bara ett val. Fast hge mig i alla fall en poäng för förmågan att se mig själv också från andra positioner än inifrån mitt eget huvud. Att se den ocoole gubben. Tro inte ens för en sekund att han där inne i huvudet ser undertecknad som en ocool gubbe. Icke! Jag är både snygg, smart och intelligent. Ur det perspektivet. Lovar. Synd att det bara är jag som ser det så.

Fast jag kan inte kasta bort en fullständigt bra dag på att sitta här och PO-svamla saker som ingen eller få läser. Jag har alltså fått för mig att jag har ett uppdrag. Don Quijote och jag. Han hade en väpnare med sig. Det har nu inte jag. Men skit samma. Utfallet är detsamma. Och tänk, alla minns Don Quijote och hans väpnare, de som skrattade är alla bortglömda.

Överbelastningsattack just nu mot VSCP, Grodan, frogshop och den här sidan. Man kan undra lite vad man har tänkt sig att vinna med att ge sig på ett så litet och obetydligt byte. Men det där är idioter såklart. Man kan inte förvänta sig så mycket tankekraft av dom en vardag mitt i veckan.

“Min operatör jobbar med problemet” som det heter. 🙂

Doften av liljekonvalj en sommarmorgon. Det finns tusentals, troligen miljoner här på kullen. Kanske fanns de här innan skolan ställdes här. Kanske såddes de när de gamla lärarna slängde ut en uttjänt bukett som något litet skolbarn kommit med en morgonen för att visa uppskattning. Utbredningen tyder på det senare.

Jag ser den lilla kristallvasen framför mig som morsan brukade ta in liljekonvaljer till och sätta dom i. Kanske var det bara vanligt glas förresten. Kristall fanns det väl inte så mycket hos oss. Men där stod de i alla fall och doftade försommar. Doftminnen är tydligen ett av de starkaste minnesgrupperna vi har. Man dras tillbaks. Ser rörliga bilder. Känner dofterna. Hör ljuden.

Men nu här på morgonen är det såklart magiskt. Natten har varit kall så doften har inte kulminerat. Det gör den senare på dan. Jag är såklart ut och doftar och sniffar och hummar en sväng senare på dan. Uppskattar.

Skolavslutningsblommor.

Hänga tvätt ute hör också till sommaren. En ljuvlighet i sig. Aldrig doftar ett lakan så gott som om det hängt ute i sommaren och torkat. Det är liksom en ära att få lägga sin trötta kropp på ett sådant lakan.

Fast myggfönster har inte fått komma i ännu. Det brukar krävas nära tio grader på natten för att det skall bli riktigt behagligt att sova med öppet fönster. Men sen, så fort man är där, varje natt öppet när det går.

Jag sover närmast fönstret. Det betyder att gardinerna ofta ljuvligt fladdrar över mig som om de bjöd på dansföreställning. Fåglarna står för musiken. Vinden för massagen. Nog måste man ligga kvar en extra stund i sängen och bara njuta en sådan morgon.

Idag kämpar man för att förstå att det faktiskt är onsdag. Det kommer att krävas en hel del extra hjärnesurser för att hålla reda på det. Allt inom en säger, ja skriker, att det ÄR “måndag“. Men onsdag alltså. Veckan är nästan slut.

Usch!

Världens snällaste människa skulle fyllt år idag, om han levat. Backa-Jan. Men det gör han nu inte. Glömmer honom gör jag aldrig. När jag häller upp min kopp kaffe vid lunchtid skall jag höja koppen upp mot himlarna och ta en klunk av kaffet när det är som hetast, till hans ära. Han som kunde hälla i sig en kopp kokhett kaffe och se botten innan andra ens börjat tänka på att sippa på det. Grattis på dig gubbe var du nu befinner dig. Hoppas det finns gott om starkt, hett kaffe med mjölk där du är.

Men allt som allt, den enda slutsats jag själv kan dra här på kullen denna morgon är att det ändå är en ynnest att få leva. De som går före manar ju också på den där känslan. Ja rent om talar till oss och säger oss att älska livet som den gåva det är. I smått finns det stora. Egentligen är väl det den ena viktiga lärdom man måste ta till sig.