När jag ser sådana här grejer så tänker jag först på Ljungström sen på alla andra jävligt bra Hälsingska artister, sen blir jag lite sugen själv. Men så minns jag “Svensktoppen nästa” fast det hette visst inte så då om jag minns rätt. Skit samma. Jag skickade in en låt. En snubbe ringer från SR och säger att jag kom med… men jag fegar ur. Tackar nej. Så samma sak här såklart. Men nu har jag levt lite längre och blivit lite visare. Försöker mig inte på sådant där. Dumheter. “I min ålder” liksom. 🙂
Fast glad blir jag när SR P4 gör sådan här satsningar. Det finns så jäkligt många bra artister där ute. Jodå i Gästrikland också. Såklart. HEJA!
En psykolog sa en gång att killar som ägnar ungdomen åt sina gitarrer och sina band är bara grabbar som inte tycker att dom duger som dom är. Som måste försöka bli något annat för att känna att dom duger. Och jag köper det där. Liksom att det gäller de med fotbollsproffsdrömmar, racerförardrömmar eller vad det nu är. Killar är i grunden en hög patetiska varelser.
Kanske gäller det där tjejer också förresten. Antagligen kan man tro. Alltså är hela mänskligheten rätt patetisk i sin jakt på att duga. Som om det inte räckte med att vara den man är. Det går ju inte bli någon annan ändå. Något som de som når sina drömmars mål ofta upptäcker men såklart aldrig förmedlar tillbaks.
Här på en kulle i Los är det sommar. Jävligt mycket sommar. Man vill ropar HURRA och gör väl det också lite Svenskt i smyg sådär när ingen hör. Koltrastbristen är återställd dessutom. En riktigt skönsjungade Pavarotti av högsta klass har installerat sig. Möjligen är han lite blyg. Men det kommer väl det där stolta, hängivna ju mer vi ger oss hän och lyssnar.
Men måndag hörnini. Vilken härlig dag. En hel vecka… nåja… nästan en hel orörd vecka föröver. Kursen är sedan länge lagd så det är bara att hålla den och sträva på. Njuta av dagen.
Fönster och dörrar upp är det första som händer här i huset efter frukost och dusch. Man märker det inte ens. Möjligen kan man förnimma en liten vind som kittlar till bakom ett öra ibland. Men annars är det samma temperatur inne som ute. Enkelt liv. Härligt liv.
På onsdag skall det midsommarhandlas och vändas båt. Klockan står på 16:57 då det vänder. Så båda borde hinnas med. Men oj vad snabbt tiden har gått sedan vintersolståndet. Tycker det känns som det var nyss som båten vändes söderut. Nu är det redan snart dags för färden mot norr igen. Mot mörker. Det är här man vill ställa sig på den där tidsbromsen. Hålla kvar. Leve ljuset.
Två veckor kvar till semester som skall vara i fyra veckor. Skall bli skönt. Känner mig lite lagom sliten sådär. Som om man pressat den gamle mannen (bilden är kaviartub) så mycket det går. Det där säger väl egentligen inget alls. Bara, möjligen, att gamla män inte har lika mycket energi i kroppen och knoppen (kaviar kvar) som de en gång hade. Eller tror de har. Men att ta ledigt i fyra veckor – och kunna njuta av den tiden – är väl ändå en stor förbättring i mitt liv.
Nu skall jag köra igång det som skall köras igång. En editor. En kompilator. En debugger. Och såklart den del i min hjärna som kan hantera det där.
Vi tittar in på konstutställningen. Tre lokala konstnärer. Går runt där. Försöker förstår och se. En del är jäkligt bra. Men det mesta är rätt tråkigt. Mediokert. Man orkar liksom inte mer efter ett tag. Och där slår det mig…
Precis så är det med min musik, mina texter, allt jag också gör och lägger själ i. För en utomstående betraktaren. Den som försöker orkar en bit såklart. Alla andra ser inte ens. Försöker inte ens. Men inte ens för den som anstränger sig nåt man inte över mediokert.
Konstnärerna på den här utställningen har både talang och glädje. Men det räcker liksom inte. Dom har ingen som hjälper dom att göra urval av tavlor. Ingen som hjälper till med att sätta upp dom på ett tilltalande sätt där på väggarna så att man inte går förbi en rad upprepningar. Ingen som skapar en spännande historia kring konstnären. Ingen som säger att den där tavlan duger inte och bör stanna hemma i garderoben.
Återigen precis som musiken från klåpare som jag själv och andra alltså. Den som är ofärdig. Opaketerad. Saknar historien om upphovsmannen/kvinnan. Saknad det där sista. Det som program som Idol kan vara en genväg mot för dem som vill och orkar släpas nakna i gruset.
En nyttig insikt. Såklart är det det. Men också nedslående. För alla som lägger själ och hjärta i något. De där som inte orkar vinner ändå alltid till slut. Det räcker nämligen bara med att vara fler.
ps Det enda man f.ö. kan ge konstnärer är att de inte som musiker försöker sig på covers som en sista utväg för att få en hjärtlig applåd. ds
