Day: 22 June 2023

Nu är jag säker på att det finns ett antal Losbor som undrar varför Järvsö har så mycket mygg när inte Los har lika många. “Los vill också ha lika många myggor som Järvsö” skriker de alltså högljutt och irriterat. “Varför är det alltid Järvsö som skall ha!“

Jag skall gå ner och jobba undan det sista innan midsommarledighet. Det är ändå en helt vanlig torsdag idag. För inte så länge sedan jobbade man halva dan på midsommarafton också. Men det är väl inte så vanligt nu för tiden. Kanske. Vad vet jag.

Hur som helst. Ner och jobba. Men vattna först. En sommarsyssla som är lite som meditation. Vandra runt bland växtligheten och prata med blommorna lite på tu man hand sådär. Ja jag gillar.

När jag kommer in så börjar det regna. Man kan se det på två sätt. Jag fick min stund med blommor och plantor och mådde gott av den stunden. Eller man kan se det som en onödig vattning – bortkastad tid. Vad man väljer säger en del om vem man är. Såklart.

Jag får ta till sådana där disability funktioner på min dator. Så lång har det gått. Stor text. Hög kontrast. Stor cursor. Snart får man väl inbjudan till paralympics. Kast med liten kompis.

Fast nu skall jag jobba. Har inte tid med er. Lämna mig i fred. 🙂

Skojade bara…

En del lever livet på en pinne, själv lever jag alltså livet på en kulle. Ja stordelen av det ljuva livet då. Dalgångarnas tjusning har väl inte undgått mig heller, inte slätterna i Uppsala heller, ja kuperat Sörmländsk har det väl också varit. Alla ställen jag lagt min hatt på har ändå varit hemma. Fast också borta. Som Dan Andersson så hör jag nog inte riktigt till den här världen. Den där känslan i blått som är en ständig följeslagare.

Men bo på kulle – det är den första gången. Trettioett år nu. Trettiosju i Los. Rätt länge. I alla fall länge om man tänkte att detta skulle ha varit en plats man bara skulle vistas på under några korta sommarveckor. Så var tanken när vi köpte hus här. Men det där är K’s fel.

Trakten har jag alltid älskat. Det vilda. Folket kan man inte låta bli att älska. Älvarna och sjöarna. Åtminstone när de inte gnäller om att Järvsö får mer och Los också bör få. Det där är mer sällan än ofta trotts allt. Och de där människorna är också få. Tyvärr har det höga röster. Röster som skär sig, gnisslar och ostämt ljuder falskt. Men bortsett från dem och några som är lika dumma i huvudet som jag så är väl de här trettiosju åren ungefär som ett lyckligt äktenskap. Upp och ner och vardag och eufori. Då har jag ändå varit ner i helvetet och vistats där i ganska många år av de där trettiosju. Det bör betänkas.

Fast Los. Finns det hopp? Ja jag tror (faktiskt) det. Man brukar prata om stadsdelar i städer där de fattiga och utslagna bor. Sen flyttar unga kreativa människor dit för att det är billigt att bo där. Företagare, konstnärer, musiker och annat skräp alltså. Det startas saker. Eftersom det behövs ställen att roa sig på så dyker det upp sådana. Såklatr behövs sen ställen att äta på, så dyker det upp matställen. Osv. osv, ja ni fattar. Plötsligt är de här ställena man måste finnas på och vips så har inte de som ursprungligen bodde där råd att bo kvar. Det blir en hip stadsdel. Det där händer utanför städerna också. Man tänker Åre. Man tänker Järvsö. Jag tror Los är på väg dit.

Men skall det bli så måste man såklart sluta gnälla. Istället, prata positivt, utnyttja, älska möjligheterna där man bor, tro. Sluta “ställa upp” och istället göra saker för att man älskar dem passionerat. Ja och såklart se en framtid. Se att det bästa är kvar. Inte leva med föreställningen att den har passerat och toppat för trehundra odd år sedan.

Annars en perfekt sommarmorgon här på kullen. Dagen vaknar fuktig efter en småregnig natt. Luften är klar och lätt att andas när man ställer sig på bron och fyller lungorna hela vägen ner i de små lungspetsarna under magen. Det är väl kanske här som det där paradiset är. Så tänker man när man står där. Tillfreds. Lugn i sinnet. Hemma.

Det växer. I potar och i växthus och på land. Björkarna har redan tagit sig vidare från det oskuldsfulla pastellgröna. Annars brukar det vara nästan detsamma som midsommar de där ljusa, gröna, lite sköra. Men inte i år alltså. Det djupgröna har världen i sitt grepp. Och påpassligt har våra ögon då sin största känslighet i det gröna området. Hela världen blir grön. Skön. Endorfiner flödar. Gratis knark.

Jag är säker på att grönt läker. Trasiga själar och trasiga organ. Ut NU med dem som behöver läkning alltså. Rulla ut de döende också. Låt människor dö till fågelsång, ljumma vindar och en värld i grönt.

Annars en jobbar dag (särskrivet för att plåga ömtåliga). Fast först skall lägenheten midsommarstädas. Ja och min tekopp här bredvid drickas upp. Inga för tröttande uppgifter alltså. Efter det så skall jag arbeta i mitt anletes svett för att försöka nå den där stabila punkten man kan stå på under några veckors semester. Den är viktig att nå. För att kunna stilla tankar som gärna vill vandra iväg och hitta lösningar och möjligheter. Det där som är jag men som sådana som jag mår bra och bäst av att slippa och ta sig ifrån det stora ibland. Se det lilla. Studiebesök ut i verkligheten kan väl sådant kallas. Lika nyttigt som att äta en vitaminrik, röd, solvarm, nyplockad jordgubbe. Ja det är väl också med den smaken i munnen man skulle kunna ägna sig att dö till. Om det nu var det man skulle. Annars. Då kan man ju njuta ändå. Såklart kan man det. Om man vill.

Det är gott att leva. Visst är det?