Jag har vattnat växterna i trädgården. Meditation. Men förutom det bara jobbat. Fast mången människa här i de här trakterna skulle väl knappast stämpla mitt sittande framför en skärm som arbete. Men för mig själv tänker jag det ändå. Att det här jag gör är på riktigt. Fast ingen annan tycker det.
Men vattna. Ja vatten. Dipolen. Allt som har med vatten är tillfredsställande. Magiskt. Ren magi. En gång var jag nära att ägna mitt liv åt att studera och förstå den där magin. Jag är fortfarande helt säker på att det är något som vi inte ännu förstått när det gäller vattenmolekylen. Intuitionen skriker det åt mig med full kraft och har gjort det under ett helt liv. Jag valde en annan väg för att jag inte klarade av den akademiska teatern. Lika främmande som politik är den scen de båda framförs på, den som i mångt och mycket är gycklarens arena.
Fast att välja en annan väg kan ju också vara en omskrivning för att fegt smita iväg med svansen mellan benen…
Fast vetenskap. Det finns inget annat att hålla sig fast i såklart när det skakar. Fast så långt som att tro på vetenskapen kommer i alla fall aldrig jag gå. Lyssna japp. Men acceptera inte alla slutsatser för inbyggt i det vetenskapliga tankesättet är vikten av ifrågasättande och kritik.
Serru!
Läser någonstans att 0.1% slutför det de har börjat med io västvärlden. Vet inte om siffran är korrekt eller bara plockad ur luften. Men av erfarenhet låter den inte helt orimlig. En tredjedel av alla svenskar drömmer t.ex. tydligen om att bli författare (vet inte om den här siffran är plockad ur luften heller). Det bli ren jävla massa människor om vi räknar bort de riktigt unga och de riktigt gamla. En tredjedel skulle vara drygt tre miljoner så hälften av den vuxna befolkningen när tanken om att skriva en bok. Ja det låter såklart helt orimligt. Vi får nog nöja oss med “många“. Men 0.1% av “många” blir såklart inte “SÅ många“. Stämmer kanske med egenutgivning och publicerade skrifter.
Fast det är konstigt det där med att skriva bok. Jag har rätt ofta fått höra “du borde skriva en bok“. Ja antagligen inte om vattenmolekyler då, eller om open source eller memoarer eller om teknik, rymdresor, pelletseldning eller tomatodling. Nä det skall väl vara en bok som går att läsa. En deckare eller en feelgood alltså. Fast efter ett antal sådan när “du borde skriva en bok” så har jag fattat att det där är något slags beröm. Sådant som man skall vara tacksam för. Ingen förväntar sig en bok. Tur är väl det eftersom i alla all jag inte har några planer på att skriva en bok. För jobbigt! Vilket såklart är anledningen til att så få slutför sina projekt i allt. 98% jobb. 1.8% administration. 0.2% ren skär glädje och eufori.
Fast möter jag “vem som helst” som har en dröm så säger jag “go for it“. För även om du inte når hela vägen så är det där du hittar både glädjen och lyckan. Ja jag tycker faktiskt att man inte skulle få lämna grundskolan innan man hittat “sin grej“. Allt blir bättre med lite passion för något. Vad – spelar mindre roll.
Serru.
Nu skall jag ta ett dopp i polen (nej inte Polen). Sen skall jag jobba några timmar. Dä du! Skönt vettu.
