Vår granne har skaffat höns. Nu skulle man kunna tänka sig att jag skulle klaga på det. Det klagas ju på sådant. Ofta och mycket. MEN det här är istället ett inlägg som uttrycker stor glädje över att vår granne skaffat höns. Kacklandet når oss bara ibland i all sin ljuvlighet. Men mest av allt finns en tupp som gal och gal och gal och hej och hå vad jag gillar det. Härligt faktiskt.
Förhoppningsvis skall vi också kunna ha höns igen en dag.
Gud tror jag bara på när det går åt helvete. Då faller jag på knä, knäpper händerna, böjer huvudet och ber (innerligt) om nåd. Ja om en lösning också kanske. Om jag tror det finns någon sådan. Lite lämpligt sådär. Knäppta händer på amerikansk vis före matintag, kvällsbön och sådant går mig helt förbi. Alla dagar. Även när man befinner sig på den lägsta punkten.
Kanske tycker “den enda” Guden att det där räcker. För löser sig, ja det gör det alltid när det gått åt helvete. Hittills i alla fall, det måste tilläggas. Har såklart tänkt att det kan ju eventuellt lösa sig utan inblandning av någon högre makt också såklart. Tänker man då, när det löst sig. Rent av troligen. Men vem vågar chansa?
I det vanliga livet, när dagar bara går, då kallar jag allt i form av högre makter för “han/hon/det/Gud“. Någon slags gudomlighet som är i allt. Som är universum. Som kan skönjas sig i matematiken och fysikens formler. Guds språk. Men ingenting man kan önska sig en ny Porsche av, eller som levererar miljoner på kontor i utbyte mot lite bön, sång, och tacksägelse eller rent av fruktan för överhögheten. Nope, evigt liv ter sig inte ens det som något att sukta efter. Inte efter de premisser som gives enligt skrifter och andra föreställningar som förekommer i alla fall.
Den där bra dagarnas han/hon/det/gud har inte tid med enskilda individer. Lyssnar inte. Ger inte befallningar till dem (oss). Nope. Bra dagars han/hon/det/gud har fullt upp med att hålla universum snurrande i all sin egen komplexa uppbyggnad som är själva gudomen. Där finns bara vila under den femtosekund som existerar innan big bang och “arbetsdagen” för han/hon/det/gud börjar på nytt.
Problemet med den här bra dagarnas gud är att det inte görs skillnad på en mördare och den gode snubben på våning ett. Ja till och med Putin är en reko kille för de bra dagarnas gud. För även om den stygge pojken sparkar sönder myrstacken strax innan vintern och tusentals myror dör, eller om piloten släpper klusterbomber över flyktingarna i öknen så betyder allt det där så jävla lite i set stora perspektivet. Inga straff utdelas till någon av dem. Det finns hur mycket liv som helst. Bara livet självt har ett värde. Inte i hur det manifesteras eller i vem. Evigt liv till alla. Hur mycket förlåtelse som helst finns. Kör på bara. Till och med om man själv drabbas av “ondskan” det där som stör våra planer.
Jag antar att någon gång tänkte att sådär kan vi ju inte ha det. Började hitta på historier. Det skapades en massa heliga böcker. Regler. Mer regler. Ja några till på det. Man skulle börja böja huvudet inför den allsmäktige. Frukta guden och straffet. Eller ibland frukta gänget av allsmäktiga. Inte alla religioner har EN gud, den enda guden. Det blev så jävla svårt alltsammans. Mycket att hålla reda på. I alla fall för ocoola gubbar.
Så kommer en yngling fram och fråga om man tror på Gud. “Nej” är det självklara svaret. Fast utom under de dåliga dagarna då såklart. Då kan “han” vara bra att plocka fram en stund.
Tretusensjuhundratrettiotre mail senare är delete-fingret platt som en pannkaka. Det är samma visa varje år även om jag under årets “semester” faktisk (fusk)rensat en del. Men ikapp nu alltså. Skönt är ordet.
Nästa hinna-ikapp är att bokföra den bunt kvitton som samlats på hög. Och efter det plocka in lite leveranser i lådor. Sen…. hjälp… liksom… då skall man dyka ner i den där koncentrationen igen. Försöka göra det där man gör. Känns som en fullständig omöjlighet just nu faktiskt. HUR skall det gå till. Gissningsvis dyker svaret på det upp här på bloggen vad det lider antingen ni vill höra det eller inte.
Fast jag har ett hål att ta upp och några kablar att dra och lite annat sådant där som inte behöver så mycket koncentration. Fungerar det alltså inte att dyka ner i kodandet får man ta till sådant. Det finns alltid råd.
Det visar sig.
Kanske.
Eller inte.
Semestern är slut, finito, över. Här och nu. Kvarstår gör såklart frågan om man som pensionär kan ha semester. Troligen inte. Men låt oss kalla det en “extra avslappnande månad” då istället. För att slippa de där funderingarna. För avslappnad är jag här och nu vid tre tiden på söndagen, nu när mina oxdragarveckor startar och försvinner där bortåt fjärran någonstans. Nästa längre ledighet inträffar i juletid med snö och is och kalla vindar. Tål att tänka på. Känna in. Göra sig redo inför. Lägga sommarens ljuvlighet på minnet och minnas den.
Fast jag älskar “de icke extra avslappnande” veckorna som pensionär också. Nu när jag kan låtsas att jag jobbar. Göra mina storverk. De som bara jag uppskattar och njuter av som solitären den jag är.
Men gott så serru. Här åtminstone. Mer utvilad än jag känner mig nu kan man antagligen inte bli. Jag känner definitivt att jag gjort förbättringar på vilofronten. Att jag också kan ge mig hän också i vila. “Bravo Åke” säger han som sitter på vänster axel, lite försynt. “SLÖTT” skriker han på höger, störande högt. Jag lyssnar inte på någon av dem. Bara på min egen inre röst som går i tonarten “OK”.
Fast “jobb” härifrån. Komponenter har blivit levererade. Projekt står och väntar. Och nog pirrar det ändå till lite inom mig när jag tänker på det där. Javisst, det är mest jobb. En massa problem. Men också några (vanligtvis korta) stunder av ren glädje. För en sådan som mig räcker det alldeles förträffligt.
Musik har det inte blivit så mycket av som jag hoppats. Varken avlyssnad eller tillverkad. Men förhoppningsvis skall jag kunna lura till mig några timmar till under hösten i studion och kanske finns det fortfarande någon spelning som man kan bevista. Allt det där är som det är. Inte viktigt. It comes as it comes.
Fast nu skall jag koncentrera mig på +3000 mail i inkorgen. Dags att rensa. Tillräckligt få ändå för att hinna med lite annat också innan det är dags för bok och sömn.
Nu kör vi!
Kan inte somna om när jag vaknar där kvart över fem nu på morgonen. Försöker till sju men ger sen upp och vandrar ner till kontoret och fixar Hälsingetoppen. Gubben i mig. Vaknar alltid först. Blir alltid tröttast sen också före alla andra. Man är nära den eviga sömnen. Träningsläger.
Kanske är detta sista dagen på semester. Det beror på hur man räknar. På söndagskväll skall jag hur som helst köra igång igen. Inget märkvärdigt med det. Har hur kul som helst i de flesta roller och har väl aldrig ändå riktigt fått klart för mig om en pensionär kan ha semester över huvud taget.
Nu skall jag äta frukost. Glädjen i att äta är ändå ett nöje som aldrig verkar avta i styrka. Man mumsar på för freden.
Hälsingetoppen, jodå, the töpp of the töpps bara fortsätter att dyka upp vecka efter vecka. Kom ihåg det är på platserna 50 och uppåt allt intressant finns. Gäller för övrigt för nästan allt. De första platserna är oftast bara pengarna.
Också denna vecka ett stort tack till den gamle rockkaninen Ljungström för tips.