Möss och människor av John Steinbeck
Mästerligt och lättläst (som en aperitif) trotts nobelpristagare.
Möss och människor av John Steinbeck
Mästerligt och lättläst (som en aperitif) trotts nobelpristagare.
Ljuset finns kvar längre i år än tidigare år. Det beror antagligen på klimatförändringarna det också. Allt beror numera på klimatförändringarna nämligen. Bäst är den som ropar “vargen kommer” högst. Sämst om man försöker leva ett liv som gör minst avtryck. Ja man är rent utav en kuf då. Konstig äro jordens dumbommar.
Skriver man sådär är man antagligen också en klimatförnekare. Det fulaste man kan vara numera. Helt i nivå med pedofili och att äta av nyfödda under svarta mässor.
Bilen till Gnarp igår. Pink Dreams Cafe måste ju testas. Ja och mycket Rättviksglass hitta man där. Den är god. Men går att hitta på närmare håll om man bor här. Fast nu vet man då (“mmmmm för romrussin”). En förskräcklig cappuccino till det som man kunde hällt ut på närmaste Parkslide. Sen tröttaste minst närvarande personalen den här sidan om sommaren. Blev lite besviken. Ägarens andra verksamhet Dark Passion är en solklar favorit. Inköp av karameller på Fageströms karamellfabrik efter det och sen hämta upp lite ekologisk färskpotatis i Järvsö (Björs). Hälsingland så det smäller över alltsammans utom då möjligen Rättviksglassen.
Idag har jag planerat för studio. Det regnar inte så det är aningen busigt. Men ibland får man ta ut svängarna lite också i det här huset. Har dock inte talat om det för frun ännu så det kan möjligen falla om hon har andra planer som inte går att förhandla bort.
Det nämar sig.
Nädå. Räknar inte ner. Dagarna kommer som de kommer och dagarna går som de går. Har till och med börjat vakna efter åtta och det är väl ett tecken som något på att man är avslappnad.
Regn hela dagen. Alltså studio för min del. En härlighet det med. Jodå, man kan måla tavlor, skriva berättelser, bygga hus, reparera bilar, och göra låtar utan att en enda människa uppskattar det man gör. Det är faktiskt lika roligt att göra allt det där ändå. Ett tips alltså för alla som tror att någon måste erkänna det man gör. Det räcker med att man själv njuter av det man gör, Ja tycker jag i alla fall. Skit i idioterna.
Nu i helgen Hudiksvallmusik och Östersundmusik och tamefan om det inte är Sundsvallsmusik också. Tänker inte bevista ett enda av de där evenemangen fast än Smith & Thell i Östersund lockar och Icona Pop ropar på mig i Hudiksvall. För mycket ståhej för en akt liksom.
Fast har missat allt anat i musikväg också i sommar. Åtminstone i princip. Triol här i närheten tog en grillning ifrån mig. Men vafan. Musik, musik, musik finns det överallt och alltid. Det är bara att Reaxera öronen och lyssna.
Skitsamma. Eller surt sa räven den rackaren. Eller bättring. Endera fungerar. Välj du!
Nu skall jag leta upp lite mat och sen stämma gitarren och njuta ett varv av det fria och ljuvliga livet när man gör det där man helst vill.
Den som dödade helvetets änglar av Jan Guillou
Att herr Guillou är en mästerlig berättare, det visste man ju. Har njutit av många av hans berättelser. Men här bjuder han dessutom på stor skrivkonst. Det här är skickligt. Omdömet är en lekmans men även lekmän har rätt att tycka.
Herr Guillou är 79 bast. Skriver alltså fortfarande som en mästare. Tänker att kan han skriva vid den åldern borde väl jag kunna programmera… En insikt värd pocketpriset bara den. Tack för det.
Gräsklippare. Jag efter. Lurar. Hög musik. Jodå. Det är upp på scen igen. Publikhavet där ute. Gången blir en annan. Man sträcker på sig. Alla som stått på en scen känner igen sig i känslan. Blickar som känns. WOW liksom. Även utan applåder.
Men att den där känslan kommer när man går efter en gräsklippare är ju både förvånande och lite konstigt. Dessutom är det minsann definitivt tur att ingen ser en när man går där och tror att man är någon annanstans. Det är nämligen mycket nära att jag ställer mig där och drar ett luftgitarrsolo under vissa partier av den avlyssnade musiken.
Fast det där går över. Jag har stått framför för många scener de senaste fyrtio åren och tänkt att det där skulle vara jag. Gärna med kamrater. Tittat åt mer åt andra hållet. Bort från scenen. På publiken. Känt in. Blivit lite avis och återskapat en längtan från förr.
Fast val gör man. Lika bra är nu allt det. Att sälja gitarrer och förstärkare och köpa en TV är också en väg. Alternativet var väl att gå kvar på fabriken och jaga en dröm som aldrig blir sann. Eller möjligen ta sig ann musiklärarsysslan som det närmaste man kan komma i att leva av musiken. Sen pela covers på helgerna för att tillfredsställa den där scenlängtan och behovet av applåderad självhävdelse.
Nope jag valde nog rätt.
Jag har aldrig varit så mycket för covers. Jodå, jag har varit där också. Spelat min del av sådant. Och japp folk gillar och lever med och ovationerna uteblir aldrig när man känner igen låtarna. Men för mig blir det som om man var målare och kopierade de stora artisternas tavlor istället för att hitta en egen bok. Ja som att skriva fortsättningar på böcker där den ursprungliga författaren inte finns mer. Lite konstigt sådär. En genväg för att man inte orkar. Jag skulle kunnat skriva “inte har talang” här men så är det konstigt nog sällan. Coverartister är många gånger otroligt bra musiker. Men ändå alltså. Genvägstagare. Bli-lika-bra-som-en-bandspelare-typer.
Dom covergubbar jag känner är såklart undantagna…. :-/
Så länge publiken vill ha är väl också en devis att leva efter.