Så mycket gör man nu inte. Pensionär + semester måste vara nära noll arbete. Men något litet handtag händer det ändå att det blir. Riva ett badrumstak idag t.ex. Fast alltså inte mycket. Man skulle nästan kunna vänja sig vid detta. Men kanske ändå inte riktigt helt.
Lo(o)s i tidningen idag. Det gnälls. Som vanligt. Kom och hjälp oss kommunen. Trött på det där. Kan inte hjälpa det. Man måste hjälpa sig själv först. Världen är inte rättvis. Bybor som har väckt gruvan från dess törnrosasömn (nästan hela byn), kvinnolaget med alla sina fantastiska projekt (nästan alla kvinnor), vandringsgruppen som fixar och underhåller fantastiska leder i skogarna runt byn, alla företagare som aldrig förkommer i artiklar i tidningen, som bara jobbar på under långa timmar. Ja fler… Där finns min respekt, om någon nu skulle vilja ha den (knappast). Det var den typen av människor som byggde byn och världen. Klagandet leder ingenstans. Åtminstone inte åt något annat håll än ner i en bottenlös stinkande stackars avgrund.
ps Och jo man kan kritisera. Man bör kritisera. Fast innan man börjar med det så skall man lära sig skillnaden mellan konstruktiv kritik och klagande för dess egen skull. De är nämligen två olika saker. ds