Dag n+m av en lång semester. Det har precis handlats lite mat. Den skall strax ätas. Men fastnar lite här nere på kontoret. I väntan på matklockan. Vårrullar. Kan man äta det till lunch? Jo säkert. I alla fall de utan delar av döda svin.
Oregn idag. Åtminstone just nu. Det är skönt det med. Regnandet under den senaste tiden har säkert gjort gott det med. Inga katastrofer. Söderut är det hett. Undergången är nära. Katastrofer hela tiden. Varje regnväder är en undergång. Varje värmebölja en “varg“. Vi tittar på med öppna munnar och sorterar vår plast och några säger “hemskt”.
Studiotid igår. Där finns ofta lyckan. Men igår gick det trögt som gammal sirap i en kork. Blev inte så mycket. Flöt inte på. Vandrade upp för trapporna och såg en gammal film istället. Hatar att vara den mottagande. Måste ha det kreativa i livet. Skapandet. Annars är det ingen ide att leva. Fast vet att det kommer. Och gör den/t inte det…
Men jag gissar att en hjärna kan må bra av en sådan här vegeterande tillvaro ändå. Att den återhämtar sig. Att suget byggs upp. Att det är bra. Fast skräms av tanken att ålderdom skall tvinga in mig i en slutet av livet tid som ser ut såhär. Man hoppas att andra hastigt terminerande medicinska spöken tar en innan dess. Eller att man tar sig upp på Örnberget innan dom skjutsar iväg en och hinner kasta sig ut i stupet iväg mot friheten.
Kasta sig ut från ett stup handlar om mod. Man kan imponeras av dem som klarar avstampet. Men i min hjärna är det själva landningen och allt kladd som följer med i den som stör och som hindrar. Jodå. Några sekunders flygtur. Säkert en upplevelse. Men landningen. Och sekunden innan den. Nej, jag tror jag avstår. I alla fall tills alternativen är färre.
Fast dra iväg söderut borde man kanske. Sätta sig i bilen, tanka fullt, och bara dra iväg. Ja, man kanske skulle satsa på det en onsdag denna vecka. Bara dra. Sitta där och tro att man är fri när man svänger ut från tomten. Tro att det finns något kvar att se i världen som ärt värt att se.
Ja temefan om man inte skulle det…
