Den här dagen börjar med ett besök i en av världsarvets sju hälsingegårdar: Bortom Åa i Fågelsjö, en hälsingegård som faktiskt ligger i Dalarna, fyra mil söder om Sveg i Härjedalen. Om den berättas i ett annat inlägg och jag drar istället vidare till Hamra nationalpark, bara nio kilometer därifrån.Hamra nationalparkÄnnu en av
Source: Hamra nationalpark och Koboltgruvan i Los – Leva Som Eva
Flickorna Owens av Alice Hoffman
Den här boken är inte dålig. Den är rent utav bra skriven. En bra historia. Gott språk. Ändå fungerar den inte riktigt på mig. Jag läser och så vandrar tankarna iväg till något annat. Jag får läsa om sidan igen när jag kommer på mig själv. Det där händer flera gånger under genomläsningen. Lite märkligt.
Min fru gillar däremot boken mycket. Så antagligen är det bara jag. Alltså, läs den själv och avgör själv gäller följdaktligen.
Det är förkylt på kullen. Fast en viss glädje över det ändå eftersom den stora tröttheten kom före och orsak till den nu alltså hittats. Alltså har helg och dagar före den tillbringats i ett slags vegeterande tillstånd. Fast idag då nedgången till kontor men fortfarande som en aningen mosig gubbe.
Fast det där är ingenting lite godis, film, bok och sömn inte kan kurera. Mot småkrämporna är hur som helst vila den bästa medicinen. Kemi får man ta till om det blir värre. I alla fall kemi med högre verkningsgrad än Alvedon och liknande. Fast whisky är såklart tillåtet som snuttefilt när som helst utom när man skall köra bil.
Utanför huset dryper världen av fukt. Vandrar ut en kortis för att öppna i växthuset och blir genast genomsur om fötterna. Delvis beror de blöta fötterna på gräsets längd. Inte lätt att hitta tillfällen att köra vrålande gräsklippare på när regnet öser ner den mesta av tiden. Men den här veckan kanske några öppningar kan finnas. Då får man alltså släppa allt och köra gräsklippare fort av bara helvete. Ja i alla fall om man är pensionär och kan det.
Västhuset förresten. Jäklar vad det växer. Tomater och gurkor vill ta sig upp och ut genom taket i år. Gurkorna växer så det knakar. Äter gurka till frukost, lunch och middag och några gånger däremellan. Hinner ändå inte äta upp allt. Sämre är det med tomatmognad. Segt i år också. Vill kanske ha sol. Pumpor, chilli, paprika, meloner kämpar på dom med.
Lite lurad känner man sig ändå på den här sommaren. Även om inledningen var den bästa möjliga. Det behövs några fina veckor om man skall kunna gå in i höst och vinter med lite laddning påfylld i de inre batterierna. Just nu känns det mest som om man är helt urladdad och tom och mottaglig för virus, bakterier och depressioner. Man kan tro och tro och tro på sommaren hur mycket som helst. Fast när skolorna börjar brukar finvädret komma. Hoppet står alltså till skolstarten. Fast synd om ungarna såklart. Borde ju få sol.
Vädret har också gjort att den gamla damens fina skörd av röda bär har blivit i det närmast ignorerad. Hon är gammal och knotig och påverkad av vind och väder men vackra goda söta körsbär levererar hon med den gamles säkerhet varje år. Men att stå där och äta körsbär regnet blir liksom inte av. Man vill ha dom solvarma helst. Solvarmt sött, rött, körsbär infört i munnen. Tugga lätt. Slurpa till. Låt munnen uppfyllas av sommarsmaken. Spotta ut kärnan. Upprepa +30 ggr. eller så. Lämna upplyft och tacksam. Återupprepa vid behov.
Fast skatorna gillar också körsbär. Varsågod gäller i det fallet varje år. Vi delar. Alltid.
Sommaren har i stor också saknat koltrastsång. Vi har haft en enda som har suttit och utfört sina konserter ganska långt från huset. Man har fått anstränga sig för att höra. sången Lite synd såklart eftersom jag värdesätter den där sången mer än allt annat. Men man kan inte få allt. Det vet jag ju. Jag har dessutom fått min del under åren. Man får hoppas på nästa år. Eller nöja sig med det man fick. Mer och mer och mer är ingen självklarhet. Aldrig så.
Som varje år tyst på kullen nu. Ännu mer i år när alla insekter också verkar ha försvunnit. Inte ens från getingbona hör man något surrande. Möjligen ligger de i dvala. Återkommer när vädret blir bättre. Men dom är ju föda för fåglar och andra insekter också så man undrar hur det går för dem utan en surrande värld.
I fredags fick vi bekanta oss med tre ursöta rävungar. Herregud vad fina dom är. Fick också en fin lektion i människans psyke. Det här var efter en ganska frekvent trafikerad väg och jag tror alla bilar blinkade och varnade och saktade ner. Människor i allmänhet är inga monster. Det finns alltså hopp. Ja och stort hjärta.
Nu skall jag äta en banan. För freden. Sen skall vi se om inte lite kod kan skapas också på den här sidan av semestern. Varför inte liksom?
Våra vägombud har inför semestersäsongen utsett Sveriges vackraste vägar. Håller du med oss?
Läs vetenskapsnörden Randall Munroes svar på absurda hypotetiska frågor – hela sommaren i Ny Teknik.
Jack, the tired man, är det jag det? Ja, i alla fall känns det så. Har känts så hela veckan. Jag orkar knappt gå upp för trappan. Upp kommer jag ändå såklart. Flåsande. Men utför går det med gubben den som är jag. Förhoppningsvis är det tillfälligt och något som en fredagswhiskypinne kan kurera.
Fredag. Slut på vecka. En vecka till har gått. En till. Det där stör mig sällan. Men nu i augusti. Japp det stör. För varje vecka som går kommer vi närmare september. Längre och längre bort från sommar och närmare och närmare vinter. Vill inte. Inte än. Så skriker det i mig. Stoppa ett tag. Här. Nu! Genast! “Håll kvar sommaren…“
Hittar en bild på farsan. Vi var i Norge och fiskade. Bara han och jag. Jag minns nästan inte hur han såg ut längre utan ett foto. Doften av Träförädling och olja på hans kläder när han kom hem från jobbet sitter desto hårdare. Verkmästarlukt. Bilder kommer tillbaks till mig så fort jag känner den. Men alltså bilder med en tilltagande och störande suddighet.
Föräldrar blir till vanliga människor när man växer upp. I alla om man orkar ge dom en chans att bli det. Visst man kan skylla allt på sina föräldrar också. Göra dom till dummingarna i sitt liv. Psykologer gillar den metoden som en förmedlad genväg till läkning. Men själv tror jag inte det finns några genvägar för att komma till ro och insikt om sitt liv. Bara jobb mot insikt ger slutlig läkning. Föräldrar är bara människor. Gör så gott de kan. Ja även de sämsta, De har bra egenskaper och dåliga egenskaper och förhoppningsvis har de ändå försökt älska den man är och blev och lyckats visa den kärleken (ibland). Men den perfekte föräldern finns inte. Ingen och inget är perfekt. Man får leva med det. Alla måste det. Insikten om att det är så är en viktig del i att bli vuxen på riktig.
Men det är lätt såklart att skylla på omständigheter. Då behöver man inte ta tag i sitt liv. Det var ju någon annan som fick en hit. Men tyvärr är man satt till världen med ett ansvar för sitt eget liv. Visst. Man kan ha turen att bäras fram av andra. Men för de flesta av oss är det väl ändå tvärt om. Liv som en färd på en hinderbana. En ständig kamp med några smultronställen utplacerade efter den gyttjiga vägen. Japp. Livet som det ser ut för de flesta av oss. Om man gillar det eller inte är upp till en själv. Ett (rätt enkelt) val.
Igår tog jag ledigt på kvällen och kollade in “Vera” på televisionen. Bra serie. Har alltid gillat. Lediga kvällar kan man ha åsikter om. Men nu gjorde den stora tröttheten att det kändes nödvändigt. En sprakande brasa och en filt med en katt på över benen på det och kvällen blev definitivt godkänd. Efter Vera. Sömn efter en stunds läsning. Sömn som inte gör en mindre trött då alltså. Skulle kunna gå och lägga mig nu och somna som en stock. Japp definitivt. Illa alltså.
Men helg föröver. Där finns tid för vila. Hoppas man. I alla fall ser prioriteringarna sådana ut för den här helgen. Vila först. Eventuellt arbete sen. Allt annat vore galet nu.
Så låt helgen komma. Låt se vad den har att erbjuda. Hur det än blir och är så är det liv som levs, Ja i alla fall så länge man lever. Men gott så.
Serru!