Categories
Musik

Hälsingetoppen

person playing guitar with musical notes
Photo by Elina Sazonova on Pexels.com

Trötta gubbar kan också åstadkomma en Hälsingetopp. Skam vore det väl annars.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Prestation?

close up photography of hole and body of water
Photo by David Bartus on Pexels.com

Klockan närmar sig halv sex. Två hål och lite dammsugning är i princip det enda jag har åstadkommit under den här dagen. I minsta laget alltså. Lite illa. Kan man tycka. Men som varandes pensionär kan det räcka. Man får se det så. PRO-medlemskap bör alltså sökas.

Hade det varit stora rejäla hål jag åstadkommit så hade det såklart kunnat vara en prestation. Men nu är dom 22 mm i diameter. Inte mycket att oja sig över. Möjligen kan man sucka lite tungt över hårt timmer i väggarna. Men kan inte vänta sig särskilt mycket sympati från omvärlden över sådana suckar såklart. Så man håller inne det där gnälliga inom sig som gärna bubblar upp som sur magsyra.

Jag har i alla fall laddat kodmiljön. Det gjorde jag i morse. Men kom alltså inte så långt på det spåret. Får försöka ta igen det under kvällspasset. Om jag nu inte skall satsa på ett hål till. Det finns nämligen nästan alltid ett till hål att borra upp här i huset. De som kommer efter oss i den här gamla skolan får börja med att plugga igen alla hål. Men det är väl inte mer än rätt åt dom.

Skall strax ta trappen uppöver. Det skall stekas potatis idag till middag och potatisarna är små som spelkulor. Det blir ett jäkla skalande alltså. Men all potatis skall ätas upp såklart. Också de små. Så skala på säger man till sig själv och så skalar man på. En efter en är metoden. Som att äta en elefant alltså. Man måste ta en tugga i taget för att klara det.

Det där med att ta en tugga i taget är det första man måste lära sig som programmerare. Lös avgränsade problem. Ett i taget. Sätt ihop efter hand. Fortsätt sedan tills det blir det där man vill åstadkomma. De gånger jag tänkt på att skriva en bok – jo det har hänt (har inte alla?) – så är det där tankesättet mig fjärran. Fast det såklart är ett måste också då. Projektet ter sig som överväldigande. Men turligt nog hindrar det mig alltså från att ge mig i kast med ett sådant projekt. Världen andas ut av lättnad.

Fast egentligen har jag väl skrivet några rätt tjocka böcker. Men här kallas dom manualer och räknas inte i den litterära världen.

Fast nu. Skall jag hinna med att skala alla små potatisar så är det bäst att jag tar tag i det där skaljobbet. De skall ju stekas också. Ostekt stekt potatis är inte stekt potatis. Därvidlag borde man kunna finna konsensus bland de man känner och de man inte känner. I alla fall på alla ställen utom på Facebook.

Liksom.

Categories
Swedish

Betalar kontant – för att lura eller dölja – Dagens PS

https://www.dagensps.se/privatekonomi/kontant-for-att-lura-partnern/

Categories
Swedish

Andra kallstenen

gray stone
Photo by Pixabay on Pexels.com

Andra kallstenen kastad. (Bondepraktikan)

Categories
Noveller

Bergen

Tiden går sakta mot höst i Hälsingland. Bergen sjunger för oss som bor här. Anstränger man sig bara lite. Gör sig så ren man kan i sitt hjärta. Försöker hålla igen tanke och prat. Ja då hör man sången som bergen sjunger. Svagt först. Som en viskning. Starkare när man får fatt i den. Orkar man inte stilla sig bjuds man ändå på den stora mäktiga tystnaden. Inget dåligt andra val det heller såklart. Mycket finns att finna i tystnaden för den som orkar och ger sig tid att njuta av den.

Men bergens sång. Vacker. Det är inga ytliga toner som rullar ut över skogarna. Här handlar det om berättelser om liv sedan urminnes tider. Om dem som levt här i många generationer före oss. Om tiden före de som levt här. Om bergens våldsamma födelse. Om hur de, liksom allt annat, också sakta färdas mot sin död. Sitt förfall. Erosionens makt. Entropin. Lagen om jämvikten. De handlar om den första trollsländan som flög ut över Hälsinglands sjöar och fann världen vacker. Om älgen som dricker nere vid ån där på kvällen och vill finnas, vill leva, så självklart, just där. Om bävern, som förbereder sig för vintern och fäller årets sista asp till sina förråd för att kunna överleva långa kalla vinternätter i sin längtan till sommar soch stila simturer i åns mynning där i gryningen.

Man blir självklart hänförd över den där sången när man står där och lyssnar strax vid branten ovanför sjön. Sjön som man älskar, växt upp vid, och har starka band till. Uråldrig upphöjd berggrund står man på, berget sjunger med ett självförtroende som bara den som är rik på skönhet, guld och andra ädla mineraler kan sjunga. För såklart är vi alla fattiglappar om man jämför med bergens alla skatter.

Det är lätt att tro på troll, älvor och annat när man står här, det som de som hävdar sig vara de visaste bland oss med bestämdhet säger inte finns här i skogen. Det är speciellt när skymningen faller och fantasin får fritt spelrum, när den liksom sätter av i galopp, som man tycker sig ana det där andra. Det som alltså inte borde finnas. Men ändå kan skönjas där i ögonvrån som en sanning. Fast idag, när de osedda varelserna blivit tivoliattraktioner och spektakel och skådespel i böcker och film, så visar sig såklart inte de som bara kan anas så ofta längre. Blyga och skygga och ointresserade av publicitet och berömmelse som de är. Men bergen sjunger om dem också såklart. Deras existens och deras (o)liv hör till den här världen, precis lika mycket som vi andra också gör det. Men det är sorgliga partier i sången det här såklart. Att inte bli trodd på. Att sägas, påstås, inte vara en som finns. Det sänker vem som helst ner i ledsamhetens mörker. Och oljuset breder ut sig där det förr med självklarhet bara fanns ljus. Mollstämt.

Så jag står där och lyssnar. Timmarna går, men tid, vad är tid i detta? En minut är lika lång som ett år. Ett liv en blinkning. Åtminstone här. Om man vill. Det är bara myndiga pålagor, som deklarationer och andra tvång som skall in på årlig basis, som hindrar en från att låta tiden flöda fritt i den riktning den själv väljer också i den egna verkligheten. Man måste hålla igen lite. För att vara en god samhällsmedborgare. Bergen behöver såklart inte det. Rebeller sm de är. Fria och obundna. De kan låta tiden gå, eller stanna den eller bara helt enkelt finnas, flöda iväg fritt i årsringar och årslagers tillväxtmönster. Mot framtiden, tillbaks till forntiden eller uppåt, nedåt, ut ur tiden. Tills inget längre finns kvar.

Det är vackert. Sorgligt. Glatt. Och jag ler. Världen runt omkring mig gläds av bergens sång. Stubben framför mig vill bjuda upp till dans. Men jag avböjer. Inte är jag en dansare. Till blyfotade människa är jag född. Dansens lätthet är kanske min lott i nästa liv. Då när jag skall bli en fjäril som dansar en sommar. Jodå, nog skall jag leta upp stubben då alltid. Bjuda upp den till dans. Jag lovar det här och nu. Sicken fantastisk dans det kommer bli här på berget ovanför älsklingssjön. Bergen runt mig skrockar åt min plan. Stubben ler och fnissar på stubbars blyga torra vis.

Vinden, den professionelle dansaren, den som började som en bris på andra sidan sjön, tar sig upp upp till platsen där jag står. Den vill vara med. Virvlande drar den fram över över myrarna och över bergen. Rastlös skyndar den på. Vill dansa. Men det är dags för mig att gå hem. Vinden är en skrävlare. En som inte har mycket till övers för mitt älskade Hälsingland. En jag inte drar helt jämnt med. Vinden drar fram överallt. Har aldrig tid att stanna. Måste vidare. Hinner aldrig fästa sig vid något eller någon. Orolig. Rastlös. Opålitlig. Alltid sökande efter något den själv, innerst inne, vet att den aldrig kommer att finna eller nå.

Men sjunger för mig gör bergen i Hälsingland också nu när jag går hemåt. Den vackraste sång man kan höra. Den som alltid gör mig glad och hoppfull och får mig att överleva de kallaste vintrar. Den som bär mig genom ett liv. För mig framåt. Är en del av mig som född Hälsing.

Categories
Swedish

Detta inlägg borde haft en titel – men har inte det

body of water
Photo by Tim Mossholder on Pexels.com

Det snöar i alla fall inte. Man måste ge väderleken detta faktum. Det kunde ha varit värre. Alltså. Eller hur?

Hål i en vägg. Japp. Kan det vara något. Javisst. För att få upp ett hål som en katt kan komma in igenom får man borra många små hål med en installationsborr. Slitsammare än man tror om man har tjocka timmerväggar. Men den som inte ger sig… Möjligen plockar man fram tigersågen. Tar sig igenom allt. Då finns absolut ingen anledning att ge sig.

Det absolut svåraste med att skriva ett blogginlägg är att komma upp med en titel. Ibland, som idag, får man ta en genväg. Ja svamlet flödar alltid. Även om det som idag inte finns mycket av värde att orda om.

Fast Nagasaki hörnini. Eller Hiroshima i söndags. Den 6:e och den nionde augusti. Datum man inte glömmer. Inte skall glömma. Atombomberna 1945. Må vi aldrig få uppleva detta igen. Lova!

Det sista av “Hasse” (stjärtpartiet?) skall tydligen passera oss ikväll. Vi har klarat oss rätt bra här. Inte “rätt bra” alls förresten. Otroligt bra har vi klarat oss. Alla åskceller har snudddat vid oss men inte drabbat oss alls egentligen. Det är de där trollformlerna som räddar oss såklart. Som vanligt. Fast om skyddet täcker även eftermiddagen och natten utan att magin förnyas det har jag ingen aning om. Den som lever lär få se. Oj!

Egentligen skulle jag alltså koda. För kod finns att skriva. Men ägnar mig alltså åt hål istället. Man skall aldrig förakta hålens betydelse. Varken svarta hål eller genomgångar. Hål är verkliga och existerande. Utan hål vette tusan hur det skulle ha gått med världen. Tänk själv – en hålfri värld. Absolut en fattigare värld både för kvinnor och män och andra.

Lika bra att jag fortsätter med det där borrandet. Hur skall det annars bli ett större hål liksom?

Liksom