Smith & Tell och katten och jag. Vakna. Men trötta. Vi behöver glass. Men håller oss. Än så länge. Planen är att hålla sig från det där till helgen. Men planer kan revideras förr och görs det ofta här.
Lokalerna stinker av lödrök. Säkert dödlig i sin elakhet. Men tyder ändå på utfört arbete. Måste försöka få till en utsug. Hålsåg, fläkt, brytare och el. Gör sig nästan själv. Men någon måste göra det. Jag!?
Lyssnar på sommar. Passande syssla om man jobbar med händer. Har en månads avsnitt att lyssna igen. Idag går det snabbt. Tre eller kanske är det fyra avsnitt faller mig inte i smaken. Nästa, nästa, nästa tills man hittar något som fungerar. Känslan och det personliga måste finnas där. Inte bara uppräkningar av framgångar eller för den skulle sjukdomar och elände. Journalister och författare brukar vara säkra kort. Men inga förutfattade meningar innan lyssnande. Även de man inte uppskattar annars kan leverera fantastiska program. Händer ofta. Men är väl där som med människor annars. Ger man dem tid (och uppmärksamhet) överraskar de nästan alltid.
Lysrör fasas ut. Gissa hur många jag har här. Hundratals. Byter till vanliga lampor efter hand som de som sitter där börjar blinka. Behöver gamla taklampor. Helst fula. Och många. Letar på varenda loppis. Mest i teorin dock. Men borde väl praktisera det där också. I alla fall om jag nu vill ha gamla taklampor. Ja och det vill jag alltså. Men målet att varje rum skall se ut som en lampaffär nära kk.
Skiter i det här nu. Imorgon är en annan dag. Förhoppningsvis har lödröken vädrats ut också då. Vore ju konstigt om inte när huset är så otätt som det är.
Jag går ner till kontoret. Gokänslan finns där i magen redan innan jag beträder trappen ner. Ändå finns det ingen ära att se fram emot här nere. Eller pengar för den delen. Ger man bort det mesta man gör gratis så växer sällan bankkontot, något som min revisor ofta påpekar. “Du borde försöka tjäna lite mer pengar” säger han och ser sträng ut när årets siffror är lika röda som förra årets siffror. Nåja rödare. Oftast.
Det är projekten som driver. De som jagar ner mig till 12/14/16 timmars pass sex dagar i veckan. Så diffust är det. Drömmen, eller finare uttryckt visionen om att skapa något som en gång dök upp i huvudet som en ide. Varför den känslan driver på och piskar just mig så hårt vet jag inte. Ändå har den alltid funnits där. Stark ända från den dag jag upptäckte att man kunde låna hem teknisk litteratur på biblioteket helt gratis. Jag släpade hem kassar. Antecknade, ritade och drömde om “projekten“.
Jag har fotograferat, musicerat, läst fysik, jobbat med mängder av projekt åt andra. Men aldrig har det varit tävlingen som lockat. Att bli bäst. Få ära. Få pengar. Inget av det drev på. Jag fotograferade för att jag måste. Jag musicerade för att jag måste. Jag läste fysik för att jag måste. Jag och jag jobbar på mina projekt för att jag måste. Det finns ingen annan väg att vandra – ingen tvekan om den saken – och jag har älskat alla de där vägarna jag vandrat hela vägen fram till vägskäl som lett mig in på en ny väg.
Min parhäst i Uppsala är professor i fysik idag och medlem i vetenskapsakademin. Vi var så lika att jag säkert kunde beträtt den vägen också. Ära och berömmelse och pengar. Men jag valde projekten för att det var där hjärtat fanns. Gokänslan.
Musiken var det väl samma sak med. Man kunde spelat dansmusik. Covers. För applåder, för ära och för pengar. Men jag valde de egna projekten för att det var där hjärtat fanns. Gokänslan.
Osv. Följ hjärtat har det mumlats inom mig. “Låt gokänslan leva med dig pysen” är det någon som har viskat.
Längst är det sista projektet då såklart. En ide i Uppsala 1982. Den som inte gick att realisera då. Fyllde kollegieblock mellan studierna. Nu materialiserad på flera plan. Något i mig mår fantastiskt bra när någon av produkterna som sprungit ur den där iden står där framför mig och går att ta på och faktiskt fungerar. Känslan är faktiskt inte långt ifrån att få barn som växer upp och blir fungerande varelser. ja och jo nog kände man samma sak också när man gjorde en ny låt. Och inte spelade det väl någon roll om någon lyssnade eller inte. Processen, projektet räcker långt nog. Där finns belöningen. Resten är bara ett projekt som åldras medan man själv håller på med ett annat nästa projekt.
Nej. Böcker om framgång kan jag inte skriva. I alla fall inte om jag skall utgå från mina erfarenheter. Det finns tillräckligt med folk som skriver sådan för övrigt. Fast böcker om att gå till jobbet flest dagar i ett liv med en bra känsla i magen, gokänslan, ja rent av längta dit, jodå, sådan böcker kan jag skriva mängder av. Lugn, jag skall inte skriva någon. Efterfrågan på sådant är antagligen väldigt skral. Såklart.
Nu när man är gammal så undrar man då ibland. Valde man rätt? För visst, det har funnits vägval mellan pengar och hjärtats väg i mitt liv också. Och nog fan har det här livet många gånger varit en kamp för att överleva. Men om jag fick trettio sekunder på mig till eftertanke innan döden tar mig så skulle jag nog komma fram till samma sak som jag känner så starkt nu. Ja, jag gick en väg som inte ledde till ära och berömmelse men det var min väg och det var rätt väg att välja och gå. Känner jag ens en liten tvekan där? Nej. Inte alls.
