Day: 23 August 2023

Jag går där och irriterar mig på att vara halvsjuk. I stort sett hela förra veckan är det så. Ni vet sådär frisk så allt känns OK men så pass sjuk att man inte orkar något. Så jag går där och förbannar sakernas tillstånd. Uttrycker väl som vanligt att det är bättre att vara “riktigt sjuk” än gå omkring i ett sådant här tillstånd. På söndagen blir jag sängliggande och inleder veckan i den positionen. Nåja soffliggande…

Han/hon/det/gud hör bön skulle mina religiösa grannar i Edsbyn på 70-talet sagt. Ja och tydligen är det så för sängliggande blir jag några dagar. Alltså “riktig sjuk” helt enligt önskemål. Manflue. Ja ni fattar. Troligen skall man inte flåsande klippa gräsmatta en halv dag när man är halvsjuk är min slutsats av detta. Om “vi” överlever. får det blir en lärdom. Inte riktigt säker på detta ännu. Manflue som sagt.

Men nu sitter jag här på kontoret. Sugen men seg. Ja det där kunde blivit en låttitel. Eller varför inte en albumtitel. Eller titeln på ens memoarer. Men duger som beskrivning på tillståndet här och nu också. Slemmigt är annars order. I lungorna. Man försöker få upp så mycket som möjligt men det mesta vill inte upp utan ligger där i lungstpetsarna och lurkar och gör stundtals ont. För mina synders skull osv. Troligen.

Hur som helst så är planen att ta sig igenom den här dagen sittande här på kontoret. It’s a matter of booredom. Viss dopning med Alvedon är tillåten för att klara uppgiften. Går det inte så står väl soffan fortfarande där uppe där den står. Men oftast är det jobbigare att inte göra något. Även om sådant inledningsvis kan kännas som en riktig befrielse att bara tappa bollarna och bara ge blanka fan i det..

Men läst såklart. Tittat på EN film. Sovit. Rätt OK liv (ett tag).

Men höstarbetssäsongen har alltså inte riktigt startat här på kontoret. Mest status que i allt. Eller kanske till och med tillbakagång eftersom världen rör sig framåt utan mig. Sådant stör såklart. Mig i alla fall. Trotts att platsen där jag bor anser att det finaste man kan vara är att ha släkt som invandrade från Finland på sjuttonhundratalet. Nope, själv behöver man inte lyfta ett finger. Man kan leva på det där. Lyfta näsa och haka uppåt. Vi andra med andra ursprung – inte allt för få droppar Norrman här t.ex. – gör sig icke besvär.

Men inget fel på finnbygdsromantiken såklart. Där finns en historia att berätta. Men det finns det före deras inträde på scenen och efter också och framförallt finns det saker att förundras över det om händer nu idag hela tiden. NU. Historien är grunden. Viktig. Men ett hus med bara grund blir bara en grund. Man måste bygga på liksom. Bidra till historien i sin egen tid. Annars blir det ingenting av alltsammans. Vilket såklart är den största förolämpningen mot dem som kämpade före oss för att ta sig in i framtiden som blev vår nutid.

Eller hur?

ps När jag skriver sådär “eller hur” så ser jag ett rum fyllt med människor där jag står vid en pulpet på en scen och frågar “eller hur?“. Ni vet den där tystnden som följer. Bristen på reaktion. När ingen håller med. Man ryser hela vägen ut i lungspetsarna. 🙂 ds