Jag “tattar kabel” idag. Alltså drar kabel från A till B. Upp på stege. ner från stege. Upp för trappor. Ner för trappor. Ner i källare för att hämta verktyg. Upp igen. Ut och spika kabel. In igen. Upp. Ner. Håller på sådär. Hela dan. Tämligen slut nu. Jag som är van att få sitta större delen av dagarna. Absolut inte van det där med att använda benen i den här utsträckningen.
Klar till hälften. Måste alltså fortsätta imorgon. Men lika bra att få gjort. Det här har suttit där på att-göra-listorna under år. Japp mer än två. Troligen.
Takhöjden här på kontoret är fyra meter. Stegen för kort fast den kom med lokalerna. Skall man upp ända längst upp får man hoppa sista biten eller ge upp. Det ges ofta upp. Och det hoppas. Man kan egentligen säga att jag i stort sett lever på hoppet. Eller än så länge om man vill vara negativ.
Tid att sitta i trädgårdsstol och filosofera finnes alltså inte idag. Inte heller blir det promenad. Båda rationaliseras bort. Blir till “göra sen“. Men gå mina morgonpromenader måste jag börja med. MÅSTE. Mår bra av den där timmen. Men slöheten har tagit mig i besittning. Ursäkten är hela tiden så tunn som “hinner inte“. Den sämsta ursäkten av dem alla.
Funderar nästan på att flytta studion till uppvärmda lokaler den här vintern. Är det verkligen en bra ide? Troligen inte. Det blir låtar av sådant. Definitivt inga om grejerna står kvar i dåligt värmd del. Det bästa för mänskligheten torde alltså vara att lämna grejerna där det står. Men vad är bäst för mig? Jag orkar nämligen inte alltid ta ansvar för HELA mänskligheten.
Notera att jag inte skrev det blir “musik“. Nope. Ger inte bort köttben av den kalibern till potentiella belackare helt gratis. Icke.
Lyssnar på Green Day. Så mycket bättre än det blir det inte.
Jag har blivit lovad en pannkaka i Järvsö på Lördag. Gott. Kallas iof Crepes för att få upp priset. Men väl värt de där kronorna faktiskt. Andra gången i år. Ja och den sista. Den här pannkakan skall man leva på hela vintern. Oj!
Annars firas det såklart här på kullen. Hoppar extra högt på vikstegens högsta pinne. VSCP tjugotre. En rätt bra ålder om jag minns rätt. En brytpunkt i livet för mig. Hur det är på den punkten för VSCP vet jag icke. Kanske också vill sticka iväg och plugga (som jag gjorde i samma ålder) istället för att hänga här hos mig. Ja jag tänker inte sätta mig i vägen för sådant. Ett protokoll i sina bästa år behöver ut och se världen…
Fast nu så. Jag har alltså annat för mig.
Tjing!
