Lite tveksam under början av den här boken. Men den tar sig. Definitivt gör den det. Ja och är väl ändå en värdig uppföljare på Miniatyrmakaren trotts att den är ganska förutsägbar. Jodå, går att läsa.
Hudiksvall idag. Propell. Kattvikskajen. AI. Skapligt. Fast en hel del konservserverat i vanliga plåtburkar. Plåtkonserver med massproducerad “kunskap”. Men smörgås, kaffe, klämma, kaffe kompenserar för det givna. Häftiga lokaler. Jodå, nöjd med dagen. Speciellt att Sven också dyker upp. Gott så.
Hålls kvar i gammalt ett tag. Jag som inte är så mycket för “gammalt“. Men jag gillar när andra triggar igång på en bild, en text eller en låt. Så därför dyker jag ner i det där ibland. Delar med mig. Plågar folk.
Fast egentligen kan man väl inte komma ifrån det där gamla. Som tidningsframsidan ovan. Man har gjort. Får stå för. Ja även om man bestämde sig för att kalla programmet för “Virus“. Knappast gångbart idag. Men inga problem då. Ja och lite bidrag till en skral studerandeekonomi gav det ju också. Några assemblerprogrammerare har man ju också varit med och skapat. Många som blev större än stora sen. De där datorerna var en bra plantskola. Ja och blev ju mitt liv såklart. Är det något som blev det så är det ju det. Det går inte att komma ifrån.
Fast nu är ändå bäst. Jag gillar mest att lära mig nytt. Att plocka in innebär att man måste kasta ut. Det får ligga på andra att försöka ta hand om och rensa upp något av det utkastade som kan vara av intresse. Troligen är det inte ens det såklart. Men ibland kan det ju ändå bli så. Intressant alltså. När man kommit nära någon person som människorna är intresserad av. Någon rik eller berömd. Själv har jag sällan brytt mig om och satt värde i annat än hur folk beter sig. Ja, och gillat dem som beter sig som folk.
Soligt idag så man skulle väl ge sig ut och dansa i solen. Men inne gäller. Det går så förbaskat långsamt kodandet just nu så jag vet inte vad. Ingen riktig koncentration har infunnit sig efter semestern. Ovanligt. Mycket. För normalt brukar jag vara totalt inne i mitt projekt den här tiden på året. Ha svårt att släppa det. Men kanske är det där gammeln det också. Att det går utför.
Imorgon blir det Hudiksvall och AI och att beblandas sig med mänskligheten. Jodå det senare har jag behov av. Närmast eremit nu. Det vankas visst gratis mat också. Särskilt det lockar en sådan som mig. Nåja, kan tänka mig att AI kan intressera lite också. Lite hype i blodomloppet mår man bara bra av. I alla fall om man kan hålla det nere på “lite” nivån.
Fast nu är det lunch serru?
Jippie
Ligger vaken länge här på morgonen. Fyra blir till fem, fem till sex, ja och sex blir till sju. I huvudet far tankarna som torpeder under ett sjöslag. Aldrig har man bättre idéer än just i det där. Nu som vaken förkastar man dom lika enkelt som de tycktes vara bra då och där.
Men det är söndag. Inte gör det där något. Det är snudd på angenämt att ligga där och låta tankarna fladdra omkring. Ibland räcker det alldeles utmärkt med att bara vara där och finnas och känna sin existens.
Fast helg. Den här far förbi som en rymdraket som fått upp farten. Hinner inte riktigt med. Så mycket som skulle göras och fixas men som inte blev gjort och fixat. Men också i det får man ta det med ro. Förhoppningsvis kommer det fler helger. Helger som håller sig i skinnet. Låter skådespelaren vara med i pjäsen.
Skojar om STIM pengar med Ljungström eftersom han får en hög. Jag har aldrig lyckats med den bedriften och som med allt annat så vore det såklart roligt att får uppleva en sådan utbetalning också. Men icke. Nu känns det väl som man får ge upp den förhoppningen också. Åtminstone är den osannolik. Lika osannolik som drömmen var att en gång få lira i Royal Albert Hall som man närde i sin ungdom. Ja det var ju där Deep Purple spelade tillsammans med symfoniorkester. Man ville göra samma sak. Känns ju barnsligt idag. Inte då och där. Konstigt hur världsfrånvänd man var.
Fast en enda dröm har jag kvar som jag skulle vilja realisera. Att spela in fyra av mina låtar på riktigt med riktiga musiker. Det där kändes väl inte så himla omöjligt för ett år sedan. Borde vara möjligt. Fast nu,,, nåja, lite Albert Hall över det där också. Släpper den drömmen bit för bit en dag i sänder ut i glömskans som den aldrig funnits träsk fyllt av andra sådana där förhoppningar och drömmar.
Jodå man har gett upp många drömmar i livet. Tillräckligt många för att man skulle sitta av resten av tiden i ett liv som den bittraste av människor. Och kanske är det det man skulle satsa på. Vända där i dörren imorgon när man går ner för trappen ned till kontoret och den där gokänslan infinner sig i magen. Då kanske man skall vända och gå upp för trapporna igen och istället sätta sig i soffan för uppe och sitta där och tycka synd om sig själv under resten av dan. Koncentrera sig på alla misslyckanden, alla drömmar som gick i krasch, allt elände man sett och upplevt. Ja som vilken tabloid som helst. Fast näääää… inte känns det så skoj ändå. Och nog går det leva utan också den där sista drömmen. Ja och skratta utan den också. Javisst.
Bättre än livet är just nu har det nämligen aldrig varit. Och vad mer kan man önska sig. Hade ära och berömmelse gjort livet bättre i det här skedet. Nope icke. Hade pengar gjort det bättre. Nope icke. Så OK. Gott nog är gott nog åt vem som helst. Man måste bara inse att man har det bra som det är. Förnöjsamhet är nyckeln. Liksom.
Source: kayembretsen.com