Month: September 2023

Vandraren. Det är jag. Skogen den är min. På samma sätt som den var gamle grannen Nisses före mig. Jag har inte kommit ut på ett tag. Skyllt på knä och grå starr och allmänt krassligt tillstånd som inte vill ute på skogspromenader. Men idag alltså. Ut. Det är ljuvligt.

Åtta kilometer är det. Eller 7.2 i rundan och 800 meter uppför till rundan. Alldeles lagom. Kuperat. Men de branta backarna kommer med jämna avstånd. Mördarbacken också. Den jag inte tar mig upp för hela idag utan att stanna och vila. Men jag hade inte väntat mig det heller. Nästa gång eller gången efter det då jävlar.

Det är såklart fullständigt löjligt att det är så svårt att ta sig ut när det är så skönt att göra det här. Det är inte bara kroppen som mår bra efteråt. Huvudet nickar gillande det också. Man får helt enkelt lite mer ork av att röra sig. Sen kan det möjligtvis hålla den terminerande stroken på avstånd. Strokepromenad. I alla fall är det vad vetenskapen har sitt konsensus just nu.

Nu sitter jag här och dricker te. Innan jag gick in tog jag en tur till äppelträden och valde ett stort fint äpple. Sicken lyx det är. Det finns hur många som helst här ute på träden. De skall iof delas med rådjur, älgar och (vissa år) björnar. Men det finns så det räcker till oss med och det med råge. Varje år samma sak. Överflödets tid. Kan man annat än ödmjukt tacka jorden bergen och universum eller han/hon/det/gud om man ligger åt det hållet.

Man lever det enkla livet. Aldrig har mitt liv varit enklare och bättre än det är just nu. Tveksamt om jag kan säga att jag är förtjänt av alla denna enkelhet i tillvaron. Andra förtjänar det säkert mer. Men så länge jag inte tar det som hör till andra tänker jag inte ha dåligt samvete en enda sekund. Det har kostat på att ta sig hit nämligen. Jag förtjänar några år i det enkla.

Svamp säger K. Jag är på. Så vi åker iväg. Åt Edsbyhållet. Både är överens om att det inte är svampfångsten som är det viktiga. Vi behöver komma ut i skogen. Ja och det gör vi. De gamla skogarna. De gamla vägarna. För mig är det lite memory lane över alltsammans.

Och nej mycket svamp hittar vi inte. Men vad gör det när skogen liksom kurerar allt inom en och mildrar plågor i själen. Det är njutningsfullt i en tid mellan sommar och höst.

En del pratar om att skogsbada. Ja och nog ligger det något i det där. För alltid blir man lite vederkvickt av skogen. Syret kanske. Eller den rena liskom mjuka luften man andas. Eller lugnet. Eller att man är hemma här. Det slår mig att det är lustigt att jag får samma känslor i en skog som jag får med snorkel och cyklopöga under vatten. En visshet om att befinna sig på en plats och i ett sammanhang som är på riktigt. Varför då?

Vi har kaffe med oss och åker ut till Lössnan och den plast farsan byggde stuga på utanför Edsbyn Han fick väl köpa den djävligaste tomten man kan tänka sig. I ett sumphål. Ett myggparadis. Rev ett hus. Bröt några revben. Byggde upp det här igen. Murade och snickrade när han han. Försökte skapa ett paradis. Och till viss del var det ju det såklart. Båten farsan satte en bilmotor och en pump i och fick till en vattenjet-driven båt av. Den som nära nog höll på att dränka oss hela gänget när slangen gick sönder ute på öppen sjö. Men det gick bra. Kul alltsammans. Nu.

Allt ser ut nu som för femtio år sedan. Stenbryggan jag la upp är iof försvunnen men annars är allt sig likt. Jag kan nästan se Järvefelts segelbåt glida in i viken. “Vill vi följa med på en tur?”. “Javisst?” Segling över till Gängsbo. Deras ställe. Den fina sidan. Rökt abborre och en läsk innan vi far tillbaks.

Här fick jag också en jätteaborre en gång. Eller två faktiskt. Men den ena var större än störst. Mins inte vikten nu längre. Armarna räcker i alla fall inte till. Nåja. Men mycket fiske såklart. I eka. Från stranden. Alltid fångst.

Jag drömde om en katamaran. Vill bygga. Ritade. Farsan sågade ut. En ponton blev tillverkad. Den andra blev aldrig klar. Problemet med att ha en farsa som alltid jobbade. Men jag lovar man kan ha helvetes kul med en ponton också. Jag har fortfarande ärren kvar.

Roligt att återse. Absolut. Myghålet. Tur att morsan och farsan valde Samuelsfallet senare istället. Morfarsarvet gick väl dit. Dom fick sitt paradis för dom pengarna.

Men solsida och sumphål här vid sjön också såklart. De rika på sin plats och de mindre bemedlade på sin plats. Som vissa tycker att det skall se ut i världen. Mer så idag än då till och med. Men ingen bitterhet över det där. Slutet gott – allting gott. Eller hur? Jag hoppas att dom som har stället nu har hittat sitt paradis. Ja det hoppas jag verkligen. Att andra barn fått leka och växa upp här och fått utforska skogarna, viken och sjöns oändliga mysterium.

Kaffe. Lite dopp. Snabbfika. Det är vad vi hinner med här. Sen far vi vidare. Letar. Ger upp till slut. Tar en avstickare till Nirs ostbod på hemvägen och köper en koost. Ja hemost heter det här. Godis till nästa helg. Längtar redan. Borde kanske köpa en limpa till dess.

Vi kommer nästan förbi Per Perssons Kammahav. Men bara nästan. Alltid förknippat med honom men är väl sig själv också såklart. Fanns före Per. Finns kvar efter Per. Men en inskription i Kammahav har han ändå. Såklart. Poeternas privilegium såklart att ta för sig och sätta den inskriptionen i vad de vill.

Väl hemma är helgen slut. Shoooooop sa det bara. Fast har man tur kommer det fler helger. Jodå. Vi kommer överens K och jag om att plocka lingon på lingonberg nästa helg om det är skapligt väder. Två hinkar till lingonsaft är den årliga traditionen. Alltid vid lingonberg. Förfäders berg. Vackert så att man står där och håller andan en stund när man landat och parkerat den kottefärgade bilen. En ren njutning. Fast nu först en arbetsvecka. Var sak har sin tid.