Elton stackarn. Han har ramlat i någon trappa och brutit foten eller höften eller vad det nu var. Ringer hit och gråter och det är svårt att hör vad han säger genom gråten. Kan ingenting. Festerna är långt borta. Ligger bara still på en soffa han med. Som jag. Snart. Fast han dricker champagne. Har inte lärt sig whiskydrickandets ädla konst. Skall alltid konstra med soda, is och skit. Amatörsångare. Whisky skall drickas ren för att smaka gott. Det vet väl alla. Vattenfanatikerna kan kasta sig i väggen. Ismänniskorna likaså. Sodanmänniskornas oheliga drickande skall vi inte ens tala om. Dom borde piskas. Eller dricka Champange istället då. Det kan alla dricka. Amatörskum.
Han vill skicka helikopter och flygplan för att hämta stackarn. Vill att någon tröstar honom. Vill ha någon där som pratar snällt och ömkar den gamle bögen. Frestar med fyrtioårig whisky, fotomodeller och nougat så mycket man orkar äta. Bara jag kommer över till den där förbannade ön med hala trappor som man kan slå ihjäl sig i.
Men nej alltså. Jag tänker tillbringa en stor del av den här helgen på min egen ägandes soffa. Japp, bara för att jag kan. Flygplan, helikoptrar och Medelhavsöar är inte ett skit av värde för en trött gammal ocool gubbe som mig. Så “nej tack” hälsar jag. Då gråter han ännu häftigare. Hulkar som min huld i källaren.
Sen skall visst Mick och en massa andra åttioåringar dit och trösta också. Ja ni fattar. Hela entouraget på plats. Det blir bara prat om gamla tider. Sånt orkar man ju inte med längre. Absolut inte. De enda om fortfarande är unga på Eltons fester är fotomodellerna. Fast alla deltagare på de där festerna gärna vill framstå som de vet vad man kan göra tillsammans med en så ung kvinna så är det ingen som minns edtt skvatt av det längre. Så så jävla roligt är ju inte det heller. För fotomodellerna som hade hoppats på mer till sina växande portfolios menar jag. Gamlingarna där är så senila att de tror att det hänt allt möjligt dan efter. Men det har det alltså aldrig gjort.
Men synd om Elton såklart. Jag försöker berätta en rolig historia för honom om Kate Bush’s tandkrämsfadäs – den är rolig – men han gråter bara mer och värre. Usch för ömkliga gamla världsstjärnor.
Fast jag vidhåller. NEJ har inte tid. Min tid på egen soffa är inte till salu. Egen soffa är guld värd osv. Så till slut ger han sig den gode mannen och ber mig dra åt helvete och trycker sedan surt bort samtalet. Hade han kunnat så hade han slängt på luren. Man till och med han klarar inte det med en guldinfattad Iphone av endaste modell som det inte går att slänga på någon alls eftersom den är så jävla tung av allt guld att den behöver stödhjul. Ja slänga bort kanske. Japp. Möjligen.
Jag tar det där “dra åt helvete” med ro såklart. Imorgon ringer han och ber om förlåt. Som alltid. Eller också kommer det snart ett expressbud med nougat eller kubb som så många gånger förr. Sånt där jag gillar. Ovänner någon längre stund har vi aldrig varit den gode bögen och jag.
Nästa helg kanske, Då skulle det kunna finnas en öppning för Elton. M;en inte nu. Nope.
Liksom.
