Day: 21 September 2023

Det är något med den 21 september. Det ringer en klocka någonstans inombords. Men mer än så dyker inte upp i mitt huvud. Jag kan anstränga mig hela dan för att försöka komma på något relevant. Så känns det. Den där klockan ringer tydligen förgäves. Min åldrande skalle är inte mottaglig.

Torsdag. Städdag. Avklarat nu. Skönt. Liksom. Fast städning handlar om att göra utan att tänka för mycket. Då går det bra. Fast lite ärmlig och klen idag så det är jobbigare än vanligt.

Men kaffe nu. Efter mat. Jodå. Det är gott. Man moffar i sig. Kaffet avnjuts stilla. Får räcka en stund. Skall ta mig ner i programmerarstämning. Måste göra det. Jag är ändå programmerare. Inte en märkvärdig person. Bara YAP – Yet Another Programmer. Jo. Jag brukar köra med YAP när folk ber om en titel. Ännu ha ringen frågat vad det står för. Fast jag då gärna talar om det om någon skulle fråga.

Vår bästa tid är nu. ja jag tycker så. Har tyckt så hela livet. Möjligen då med undantag för en återkommande längtan efter inbetalningar på kontot. Det har hänt mer än ofta genom åren. Men sällan eller aldrig nu på senare tid. Det jag har lärt mig av just den där längtan är att när man längtar som mest efter att något skall inträffa så ställer universum in sig på att leverera så sent det går. Ja det är rent av så att universum anstränger sig en aning för att göra det där. Nästan över rimlighetens gräns. Studien är empirisk. Men ändå. Det är ALLTID så. Så sluta längta. Gå upp på morgonen och njut av NU.

Mitt råd. Som alla såklart skiter i. Men det kan ju jag å andra sidan skita i. Visst är det bra på det viset? Ha!

Man kanske skulle sätta en ring i näsan. En stor en. Röd. Självlysande. Som folk kan dra i när man förvillar sig iväg åt ett annat håll än det är meningen att man skall gå. Tänk ändå. En sådan och folk som drar i den åt rätt håll, skulle förändrat mitt liv. Septum heter det visst. Ja, kom kanske på det för sent. Men med tilltagande demens kanske det vore en bra grej ändå. Får fundera…

Fast kod. Sådan finns att göra. Det går så långsamt. Som om man går/kodar med käpp. Men vill göra saker riktigt ändå. Inte fuska. Skit samma att ingen bryr sig i slutänden. Handlar om stolthet. Den sista stoltheten. Stoltheten tog död på Nordamerikas indianer (ja jag vet “urinnevånare” heter det i känslighetens tidevarv). Kan väl få ta död på mig också. Fast jag varken är indian eller urinnevånare någon endaste stans.

ps “ur” i “urinnevånare” har inget med klockor att göra. Nope. ds