Söndagen. Kontoret. Lillkatten och jag. Det är OK. Men det har blivit väldigt lite kvar till kontorsjobb idag. Sova & vintra & planera har tagit det mesta av tiden. Men OK såklart. Allt har sin tid.
Värme och syn. Ljuspunkterna i tillvaron just nu. Men skall inte tjata vidare om någon av dem i detta forum. Ingen vill höra. Varför orera över det då. Fast egentligen borde man väl tystat helt redan som tjugoåring om man gått efter det. Det finns så många andra som har mycket att säga. Det finns att lyssna på.
Jag drömmer ibland om en enslig stuga långt inne i skogen. Ett rum. En spis. En jordkällare. Kanske en sjö eller en älv i närheten. Leva de sista åren så. Bortkopplad.
Fast andra gånger är det världen som hägrar. Vägarna. Städerna. Människorna. För vad är man egentligen utan interaktionen med andra människor? Ingenting. Och det är väl där jag är just nu egentligen. Det blir mindre och mindre möten med vänliga människor eller människor som visar ett uns av värme. Men händer fortfarande ibland. Då när man lever upp. Det behövs så lite som en blick eller en beröring eller några vänliga ord för att göra en dag.
Klockan är 22:22 den 22/10 när jag skriver den här raden. Som ett omen. Bara det där “10” som stör. Men kan bortses från på enklaste möjliga vis för att skapa det speciella såklart. Vi har ju så lätt för det. Fast några siffror å andra sidan. Bara det. Och tidgivningen är väl också i sin absoluta form rätt flexibel och omöjlig att hänga upp något på. Sen kan man ju hänga upp sig på det där ändå. Om man vill. Göra mycket av 3 * 22 = 66 -> 12 -> 3 som binärt ät 11 -> 2
Men flinar åt sådant gör man ju.
Fast nu när det är vintrat kan man ägna sig helt åt senhöst och vinter och de ädla konsterna. Alltid lite nedstämd och melankolisk den här tiden. Tur att jag älskar det där. Lika mycket tur att kreativiteten också vill hålla till i det där tillståndet. Annars vore det väl den här tiden på året man skulle rikta sexskjutaren mot gommen. Trycka av. Bli av med det. Fast nu blir det alltså inte så här. Eftersom jag gillar det där nedstämda. Ja gillar det rent utav för mycket. Det är inte underligt egentligen att folk går omvägar om en. En kul kille har man liksom aldrig riktigt varit. En butter type.
För en gångs skulle är det i alla fall jag som har flest lyssnare i kamratkretsens topplista. Men butter som jag är räknar jag inte med att detta skall vara, men är mycket nöjd så länge det gör det. Bara för att det retar “mina vänner“, som ju är lite proffsiga sådär, en aning, ja de lokala medaktörer på musikscenener dit jag aldrig kommer.
Sen att detta inte betyder ett endaste dyft (i alla fall för min del) det må vara hänt. Idag är det i alla fall jag som är kung (i baren). Nåja…
