Första november. Svårt att förstå. Tiden går så fort. Eller kanske är det bara den egna personen som går långsammare. Men i november är vi lika fullt.
Hallowenbus blev det inget i år heller. Inte ens ett försök. Ungarna orkar väl inte upp för den branta backen. Slut och flåsande redan hos grannen. Eller också har de hört historierna om den elake “Stockholmaren” som bor här. Alltså får jag ge mig på skålen med godis alldeles själv. Om det är en fördel eller en nackdel vet ingen.
Skottat snö på morgonen. En nordanvind försöker mörda mig genom att krypa in under jacka och hoodie. Men den har inget för det. Jag slår tillbaks. Håller undan. Skottar klart och går in. Låser dörren så att nordanvinden håller sig utanför. Svart bälte i nordanvindsförsvar serru.
Annars programmeras det igen. Alltså är jag tillfälligt lycklig. Trotts november och snö. “Så pass” säger en röst (möjligen från förr) i huvudet.
