En analys av återvunnen plast från 13 länder visar på hundratals giftiga kemikalier. Återvunnen plast är olämplig för de flesta ändamål, enligt forskarna.
Source: Forskare larmar om återvunnen plast: Innehåller hundratals giftiga kemikalier – | forskning.se
Tänka sig. Mitten av november. Ja jäklar. Tiden går.
Själv har jag färdats på vägarna. Till Ljusdal – Delsbo – Ljusdal – Delsbo – Hudiksvall – Ljusdal. Ja och sen tillbaks till Los. Ett sätt att fördriva tid. Ja hämtat en begagnad storbildsprojektor också i Ljusdal. Vet inte vad jag skall ha den till dock. Men K har visst visa planer. Innan Du blir avis så kanske jag skall berätta att upplösningen är av gammalt snitt. Duger knappast till filmvisning längre.
Nu sitter jag alltså här igen. Redo. Ja i alla fall efter att kaffet runnit igenom filtret, hällts i en kopp, som hällts genom min strupe för vidare transport av upppiggande ämnen och andra gifter (fyrtiotre stycken har jag för mig) ut i kroppen. Gott gör det hur som helst.
Var in till tandläkaren också. Tänkte beställa tid. Ja och det gick väl för sig. Om tre år… Det är som det är. Kanske har man tänder kvar då med. Fattigmansmunnar är väl ett nyord det med. Eller borde bli.
Hulken har jag varit ner och piskat lite på innan jag äntrade kontoret. Tycker det kändes kallt och termometern faller hastigt. Skall vi klara -15, -20 får han allt lägga manken till lite den store gröne. Ja och han lovade det efter några rapp med läderpiskan.
Fast jag försöker såklart bara låta som en hårding. Lyckas inget vidare med det. Aldrig någonsin. Såklart förde vi en diskussion Hulken och jag. Han lovade att värma mer om pelletstillförseln – hans lön – ökade. Något jag såklart gick med på. I alla fall under den rådande köldknäppen.
Så härifrån jobba. Både för Hulken och mig. Ja K och katten jobba med sitt dom med. Katten ligger i sin låda. Drömmer väl om gröna ängar. K gör förhoppningsvis bibliotekssaker.
Melankoli finnes. Bådar gott för eftermiddag och kväll.
Såklart inleder man med snöskottning idag också. Hur skulle det annars vara? Lätt snö men av någon anledning är det ändå jobbigare än vanligt. Gammeln antagligen.
Får ett gratulationskort idag. Det var väl decennier sedan det hände. Blir glad. Förvånad. Tack! Liksom. Men mest glad för att en kamrat får bra omvårdnad. Några bra år. Kanske dom bästa.
Men en vanlig dag såklart. En dag som alla andra. Jag knappar på som man bör göra en sådan dag. Njuter av det.
Hulken käkar pellets. Men det är ju hans jobb. Så inget konstigt med det. Vi som bor här på kullen försöker hinna med att mata honom med säck efter säck efter säck… Ser att Jula säljer pellets billigt. Nåja billigare. Men har inte släp. Har inte krok. När det regnar manna från himlen osv…
Just nu finns inget annat att göra än att koda på och koda på. En evighetsstig med /dev/null som mål. OK med det. Är ungefär som livet. Om man nu inte tro på himlar och paradis fungerar ändå /dev/null utmärkt som målbild.
OK!?
När jag sitter och knappar sent igår så inser jag att projektet jag håller på med är nog det sista +1 år’s projektet jag kommer att göra i livet. Det är helt enkelt för jobbigt. För mycket. För lite liv kvar.
Det hindrar såklart inte att man håller på med flera mindre projekt. Sådana finns det massor av och de är både mer hanterliga och roligare att hålla på med än ett stort klumpigt elefantprojekt.
Fast insikten tar ändå lite på mig. Det kryper liksom på en sakterliga det där att livet är ändligt. Det finns inte längre tid för allt och att man måste acceptera att det är så.
Man säger OK alltså, nickar och kör vidare. Man är inte den första som går in i tröttheten och ålderdomen.
Fast VSCP i sig är väl en elefant. Men en del av mitt liv. I det blir jag nog kvar tills jag dör. Antingen det eller när en gudomlig insikt når mig om att det bara är skräp. Kommer inte insikten kan jag leva med lögnen.
Ett roligt musikaliskt samarbete uppstod igår. Helt oväntat. Helt osökt. Känns roligt. Det behöver inte bli något alls utav det. Men blir det något så, ja, OK. Kul. Handlar också om att ge upp en del kontroll. Inte alltid lätt men nyttigt när man vågar göra det.
Men måndag idag. Veckans bästa dag med obrutna dagar framöver. OJ vad jag skall hinna grejer. Tanken brukar hålla framåt onsdag lunch då man brukar inse att man inte hinner ens en kvart av det man trodde. Det där tidoptimistiska…
Men det är som det är med det mesta. Man får överleva både gott och ont och försöka vända mungiporna uppåt så gott det går.
Serru!
Söndag. Katt och jag på kontoret. Inte mycket mer har hänt eller förväntas hända. Men vad vet man? Rätt vad det är så händer det. Alltid så.
Rådjuren och fåglarna förser sig utanför kontorsfönstren. Det är precis som det skall vara. Vi förväntar oss temperaturer ner mot -10 i veckan så det är dags att äta upp sig. Jag ställer upp på det där jag också. Det måste man ju. Synd bara att det inte är semeltider. Men sådana kommer. Jodå! Veckor av förlustelse förut.
Någon studio blev det inte igår. Ingen målning heller. Jag och soffa. Bara det. Lite ärmlig sådär. Som man är.
Men nu är det arbetsvecka härifrån. Helt orörd sådan och alltså helt underbar. “HURRA” vill man ropa (högt!) men inser att det väl ändå är att ta i.
JODÅ!