Att koda dialogrutor som ovan tar en jäkla massa tid. En dag är ingenting. Jodå, “layota” dom gör man på en timme. Men sen skall det (i kod) skrivas, valideras och läsas och uppdateras. Tar tid. TID. Denna begränsade resurs.
Fast en mycket bra dag idag. Snöväder där ute. Jag här inne. Varmt. Koncentrerat och bra. Så imorgon kanske dom där är på plats i alla fall. Men de är då såklart bara en bråkdel av alla som skall kodas i mitt nuvarande “arbete“. 78 stycken kodade hittills och säkert tre gånger så många kvar. Om ens det räcker.
Men en bra dag alltså. Sådana får man vara nöjd med. Varenda en är en gåva.
Ger mig ut och skottar det första jag gör här på morgonen. Lättskottat. Renat av en njutning. Avklarat på tjugo minuter och toppar det hela med att fylla fågelmat till en nötväckas förtret, hon som blir mycket upprörd över att jag stör mitt i frukosten. Ja Hulken skall såklart ha sitt också. Slurpar i sig.
Torsdag. Snart slut på veckan. Men ännu två hela dagar att knappa på. Tangenttryckning efter tangenttryckning som skall läggas till varandra och är tänkta att bli något. Som tegelstenar i ett tegelhus är dom en del av det som skall bli och är, innan är dom bara en hög med tegelstenar. Egentligen ingen skillnad kanske för varje sten. Det är tillsammans man gör skillnad. Som cellerna i din kropp.
Fast sedan sju år tillbaks är det mesta numera skickat rakt ut i /dev/null. Så har det väl egentligen alltid varit. Men tidigare har åtminstone någon liten rännil letat sig ut genom andra vägar. Numera är /dev/null kanalen bred och mäktig och lika glupsk som den största flod.
Det måste hända något i huvudet när man inser att det man jobbar på alla sin tid, allt man gör, bara diffunderar ut och försvinner när man är “klar“, ja långt innan det. Oundvikligt blir det att man måste svara på den ställda frågan “Varför?”. Varför håller man på? Mitt svar är “för att jag måste“. Galningens svar. Men så känns det. Det här är min väg. Jag skulle kunna vända eller hoppa av den här vägen. Urenkelt. Men det känns liksom bra att gå just här. Japp, även om jag också såklart drabbas av tvivel ibland. Men den där känslan av att jag måste gör att jag går jag vidare. Fast jag alltså vet att vägen inte leder någonstans alls.
Liknelsen med Buddhistisk sandkonst är såklart uppenbar. Det finns inget som överlever tiden. Utövandet kräver att man har distans till sin egen storhet och sina verks betydelse.
