Det roligaste med Spotify är nog när någon man inte känner lägger med en låt man gjort på en av sina spellistor. Det händer i Austrailen, i Tyskland, Sverige och på lite andra ställen i Världen. Här i kära grannlandet Norge.
Den här låten är ju ett Cover då, men ändå. Den spelas f.ö. en hel del i Ukraina. För freden på varje kulle och i varje dalgång.
Hoppas gör jag såklart att man inte vrickar sig när man springer till min cover. Jag tror att Thåström håller med där faktiskt.
Jodå!
Morgonstjärnan av Karl Ove Knausgård
Jag bättre än såhär blir det inte. Enkelt och svårt. Här finns både högt och lågt och alltsammans paketerat i ett lättläst och välskrivet format. Bara att läsa och njuta och gärna hoppa över en timmes nattsömn för den sköna läsnjutningens skull.
Den där gamla tallen långt där borta och jag har nästan alltid ögonkontakt. Ja kanske inte på kvällar och nätter. Då är det bara den som ser mig. Men annars. Alltid. Vänner.
Det är ingen vanlig tall heller. Någon udda sort. Planterad av någon vid det gamla åldersdomshemmet som stod där förut. Från den epoken är bara tallen och några andra planterade träd och buskar kvar. Husen rivna. På tallars vis håller den inne med alla historier om saker den sett genom de år den stått där och betraktat. Det är därför jag själv lättar mitt hjärta för den där tallen ibland när jag inte kan hålla inne med det jag sett eller fått höra. Diskretion större än en nyfrälst katolsk präst har den. Man kan vara säker på att inte ett ord eller en antydning sprids vidare. Den gode lyssnaren personifierad där den står.
Ålderdomshem heter det väl inte längre förresten. Äldreboende är väl det vedertagna namnet idag. Ett försök att trolla bort gamla stämplar som till slut slår igenom igen som underliggande färg på en vägg med en envis fläck man försökt måla om och över igen och ingen och igen…
Annars tystnad. Tyst på kullen. Dimma. Det går liksom inte att göra annat än att programmera. Jo tvätta. Men tvättning klarar man med lillfingret nu för tiden. Annat var det förr när det var en heltidssyssla. En vak i en sjö eller å, fingrar stela och röda och värkande av köld. Banka, banka, banka och släpa tungt. Det jobbigaste nu är att välja rätt program. Maskinerna är våra vänner. Än så länge i alla fall.
Men jag kodar vidare alltså. Rad efter rad. Allt tillsammans blir ett program. De tuffa säger “app”. Men program för mig. På väg mot /dev/null och ingenting. Jag blir inte ens ledsen när jag tänker så. Det var för länge sedan hoppet om andra kanaler för tankar och fingrars arbete fanns där. Och vem vet förresten vem som sitter där på andra sidan /dev/null och lyssnar? Kanske är inte det viktigaste det som ropas ut och firas med kanonskott och slottsmiddagar. Ja, eller också så är det det. OK!?
Tallen bryr sig inte ett skit om det där hur som helst. Den bara står där och finns. Jag, en liten gubbe på en kulle ute i ingenstans försöker möta livet lika stoiskt. Men klarar såklart inte det. Jag har helt enkelt inte den talang som krävs. Den som varje tallplanta föds med som om det vore det självklaraste av allt.
Hämta tvätt eller sätta på “I’ll stand by you” med Pretenders är nästa beslut. “I’ll stand by you” gör mig alltid gråtfärdig så det får bli tvätthämtning först.
Japp!
