Lite ärmlig idag. Ja igår också. Skulle egentligen stödgått på kyrkokonsert som god kamrat håller i men det fick bli stödsömn istället. Känner helt klart ett motstånd mot den kyrkliga världen ändå. Det där är Edsbyns fel. För mycket kyrkor. För mycket religiösa människor. För mycket ondska i kärleksreligionens namn. Klarar inte av det där. Troligen gör inte han/hon/det/gud det heller. Men till skillnad från prästuslingar tänker inte jag försöka föra han/hon/det’s/gud’s talan i den frågan eller någon annan fråga. “I guds namn förlåter jag eder“. Herregud sådant storhetsvansinne en människa måste besitta för att kunna säga det med någon slags övertygelse.
Det blir alltså en synnerligen lugn helg här på kullen. De enda ansträngningarna är snöskottning och pelletsfyllande som alltid måste klaras av oavsett mående. Men i allt det andra alltså. Inga större svettdroppar utsöndrade från den här kroppen.
Nu har lill-katten och jag förflyttat oss ner till kontoret.?Vi måste försöka lite ändå. Men så mycket blir det inte. Lill-katten har förresten redan somnat. Jag gör väl det jag snart med.
Men nya tag imorgon. Varför inte. Så länge man finns och lever. Nya tag.
Ett “nytt” men “gammalt” ljudkort, kan det glädja en gammal gubbe i slutet av hans liv. Ja man testar. Kopplar in. Lyssnar. Provar att spela in. Jodå det är en JÄVLA skillnad. Och fast detta nu då egentligen bara är en hög med metall och komponenter så gör det en gubbe på en kulle glad hela vägen in i själen. Mycket glad. Liksom.
Glädjen kommer sig av att saker blir enklare.?Man vill liksom göra “musik” inte krångla med saker som krånglar. Och så har det varit lite tidigare även om det gamla ljuskortet definitivt inte gått av för hackor det heller. Kommer kanske ändå spara det för gitarrinspelningar.
En bra dag idag alltså.
Fast i den materiella värld man bor i så fatta det alltid något.?Systemdisken på studiodatorn är skrämmande full just nu och måste alltså uppdateras med en ny SSD disk. Men det är så det är hela tiden. Alltid är det något nytt som behövs. Aldrig är man helt nöjd eller får vara helt nöjd. Det är väl det där som får världens industrier att snurra.
Men Bollnäs idag.?K till frissa. Vi passar på att hantera ett gäng andra saker medans vi är där. Det mesta är ordnat nu före jul. En bra känsla. Lite mat, lite dryck och hämta söner, sen så.
Denna dag har alltså inte renderat en enda kodrad.?Men det måste väl finnas sådana dagar också. Pensionärstillvaro på nivå två. Rätt skönt att inte bli stressad av insikten, men det blir jag inte. Fast det alltid varit så tidigare i alla dagar. Man hinner vad man hinner är devisen numera. Eller just nu. Det är inte så noga. Inte så noga alls.
Men nu har jag ungefär en timme på mig att leka med “nytt“?ljudkort. Den timmen tänker jag ta tillvara på. Men först kanske man skall fylla pellets.
Hälsingetoppen. Såklart kommer här en ny lista. Droppen som urholkar stenen. Varje dag upptäcker en trettiondels ny människa Hälsingemusik. Så ligger man i så blir det flera stycken efter ett tag. Serru!
Bollnäs och Ovanåker får öka. Nog måste det finnas fler från de områdena som finns på Spotify. Var inte blyga nu tjejer, killar, gubbar och gummor.?Visa vad ni kan. Imponera på oss.
Quiet Revival – Från Hudiksvall (Tack Lars Ljungström “for the find”
Disclamer: Det här är ingen tävling. Det finns ingen första eller sista plats. Bara Hälsingemusik ordnad efter hur mycket den spelas på Spotify. Enkelt eller hur?
Det är en sådan här dag när inte ens Hulken orkar med. Tappar lite timme för timme. Suckar “jag orkar inte mer“. Men kämpar på ändå. Och javisst, jag kan öka matningen. Pressa på. Men fan, han suger i sig nog med pellets ändå den store gröne. Så det får vara. Man få klä på sig. Man får frysa. Ja det gör man ju ändå och hur det än är. Som alltid. Varje vinter. Hela vägen fram till maj och Koltrastsång.
Minus tjugo i princip hela dagen. Men själv färdas jag österut och där är det varmare. Fast kallare. Kyleffekten ni vet. Och sen fuktigare luft på det. Tänk er minus tio i Stockholm. Inte mycket till kylig plåga går upp mot det. Möjligen Sibirisk iskyla kan komma nära. Men aldrig lika jävlig kan den bli som Stockholmskyla som jagar människor efter gatorna.
Med Ljusdal. Hudiksvall. Får semla. Får vårrullar. Kaffe och kexchoklad. Har alltså inget att klaga på allas. Skickar åtta moderkort och lite annat skrot (8.5kg) till behövande. Känns såklart bättre än att lämna till återvinningen, men skrot är det nu ändå. Men högtalarelement, datorchassis, massor med annan skit skall iväg det också. Till återvinningen utan att passera gå. Döstädning.
Har ni märkt hur många människor som har missuppfattat hur världen fungerar. De har bevara som huvudläge. Trotts att världen fungerar precis på motsatt sätt. Entropin ökar alltid. ALLT är förgängligt och skall vara det. Det är den enda vägen. Att bevara är inte mödan värt. I alla fall inte på annat sätt än som ett minne. Fördröjningen leder möjligtvis till sköna utgifter och att ting finns en stund längre. Men den grundläggande lagen säger att allt dör, förgörs, glöms och går upp i det stora alltet som är kaos. Japp du och jag och alla vi älskar med.
Fast det där är såklart mina vänner på det klara med. Det är inte vinyl som gäller för er utan…
Läser att Pernilla Wallgren har gift sig. Men har föga förhoppning om att det minskar Wallgrenfamiljens mediaexponering. Kanske till och med ökar den. Suckar bara här och extra suckar jag över att jag nu vet detta och tydligen läste den rubriken. Tacksam åtminstone att jag inte klickade på den också och läste hela artikeln. Men någon måtta får det ändå vara här med. Men Pernilla är såklart också ansatt av den ständigt ökande entropins lagar och är bortglömd om inte allt för lång tid. Om nu inte något museum of art tar sig an henne. Gud förbarme oss för detta dock.
F.ö. inget fel på Pernilla med make och släkt. Det blir bara lite mycket.
Japp.
Idag när jag sitter och äter min semla så tittar jag mig runt. Alla andra sitter i grupper och diskuterar. De flesta gubbar som mig själv. Men det där solitära, att sitta där ensam och titta på är visst min lott i livet. Inte konstigt att man blev så självupptagen.
Fast jobba lite bör man väl också göra. Och varför inte göra det nu…
