Som amatörmusiker. Ja AMATÖR med versaler, understruket och förstärkt typsnitt, kanske man inte alltid bryr sig om att få till allt perfekt. Man kanske inte ens vill. I alla fall gäller det sista mig. Jag är så trött på allt som är så jävla perfekt och strömlinjeformat, det som aldrig skaver på något endaste ställe och passa perfekt in som den pusselbit de en gång gjordes för i tiotusenbitarspusslet där de har sin meningslösa plats. Därför förväntar man sig såklart att få skit från olika håll och det får man givetvis. Inget är lättare att få sig tillsänt om man ber om det än just elaka kommentarer.
Fast det finns också personer som har uppmuntrat. Inte många. Men lustigt nog är två av dessa aktade musiker i mitt fall. Ledsamt nog är båda borta nu från och med idag. Något som smärtar så att det gör hjärtinfarktsont.
Först, Peter Lundblad. Bara goda ord och uppmuntran fick jag under flera år av honom efter att vi tillbringat en låtskrivarhelg tillsammans i Orsa. Tragiskt borta nu. En god man. Godhet personifierad. Tills han en dag seglade iväg till nya världar och lämnade ett stort tomrum efter sig.
Den andre personen är Magnus Lind. “Limpan”. “Mankan”. “Mange”. Han som med sina “!!!” har uppmuntrat mig att skriva vidare. Han som med ord och fler “!!!” fått mig att fortsätta göra “musik“. Så mycket positivt som det kommit från den mannen. Massor. Han som är mästaren. I musiken. I dikten. I konsten. Han som inte har något att vinna själv på att uppmuntra andra men gjorde det i alla fall. Inte bara mej. Många har också fått ta del av den där osjälviskheten och önskan att lyfta medmänniskor. En god man. En finurlig man. En vis man.
Idag får jag höra att också han gett sig av till andra världar. Det smärtar mycket att få det beskedet. Allt stannar upp en stund. Det har redan kommit tre andra dödsbesked den här månaden. Före det, andra i en strid ström. Man orkar snart inte ta emot fler. Det frestar på.
Idag är alltså “Limpan” inte mer.
När man får ett sådant här besked så minns man personen såklart. Minnena ramlar över en. Sen tänker man på de anhöriga. Smärtan man måste gå igenom. Mörkret. Den långa vägen som mödosamt skall vandras tillbaka för att nå fram till ett fungerande liv igen. Men man måste ta den där klättringen upp mot ljuset efter en tid i sorg. Liv skall levas av de levande. Det är själva meningen. Det är vi skyldig dem som inte längre lever.?Att leva fullt ut. I allt. Så många dagar som vi orkar. Det finns inget bättre sätt att hedra de som gått före.
Glömmer dig inte Magnus. Det är en ära för mig att min livsväg fick gå parallellt med din en liten, liten stund i tiden.
Vila i frid min vän!
