Hälsingetoppen. Ny lista varje vecka. Har ni märkt det? Att det händer varje fredag. Jodå. Men aldrig av sig själv. Det måste finnas någon tomte som gör uppdateringar.?Som det är med allt. Ja och musiker från Hälsingland och folk som rapporterar in vilka musiker det finns i Hälsingland.
Sen är musiker generellt slöa och självupptagna såklart. Bara de själva finns med på listan så spelare det väl ingen roll om andra finns med. Dumt tänkt eftersom fler artister på listan gynnar alla som finns där. Jag vet redan att det har varit och blir ett antal reportage i lokalradion tack vara artister, band och grupper som finns med här. Lokaltidningarna har också grejer. Alltså inte helt värdelöst att finnas med om man vill nå ut med sin musik.
Så släng den där självupptagenheten över bord och rapportera in musik och musiker från Hälsingland. HJÄLPS ÅT för helvete. Ta makten över marknadsföringen. Ja i alla fall lite av den. För här, i alla fall för en gångs skull, handlar det här om alla Hälsingemusiker tillsammans. Inte om mig, inte om dig, alla.
MarEk – Martin Eriksson, Hudiksvall. (Tack Maria Sundell) Neverstore – Erik Lantz Söderhamnsbördig på trummor. Amaranthe – Nils Molin kommer från Lilltjära, Bollnäs. Dynazty – Nils Molin kommer från Lilltjära, Bollnäs. Robin Klint – Från Hudiksvall (Tack Lars Ljungström)
Disclamer: Det här är ingen tävling. Det finns ingen första eller sista plats. Bara Hälsingemusik ordnad efter hur mycket den spelas på Spotify. Enkelt eller hur?
Verklig glädje är när man hittar (och fixar) en bugg som man letat efter i flera månader. Synd bara att det alltid finns fler, annars skulle man kunna utropa att man “klar” och istället sätta sig framför närmaste brasa med en whisky i handen och stanna där tills koltrastar sjunger.
Skottar. Det har landat två decimetrar drygt och drivit två till. Det tar en stund. Fast den stora gula traktorn med den snälle föraren har tagit en del. Men har egentligen inget emot det där. Gammelkroppen skriker iof av plågan. Men jag pratar lugnt med den och till slut hittar vi tillsammans någon slags rytm som vi båda (hjärna och kropp) trivs i. Ja och sen handlar det bara om tid innan allt är skottat som behöver skottas. Lugnt alltså.
Hulken jäklas. Har stannat strax före två, två nätter i rad. Stannar nu när jag skottar också. Ingen bra tid att hålla på så på. Definitivt inte. Måste väl ta tag i det också. Felsöka. Tändelement eller tändsensor kan man gissa på. Har nog varit med om allt där och har möjligheter att fixa det mesta. Ja och tid har jag ju. Egentligen. Vad man vill och vad man måste göra är alltid två helt skilda saker.
T ringer här på morgonen. Ungdomskamrat. I otroliga fyrtionio år har vi känt varandra. Att vi behållit kontakten över alla år är T’s förtjänst enbart. Han har lyft telefonen med jämna mellanrum var vi än bott och vad vi än stått i livet. Jag är mycket glad för det.
T planerar för att gå i pension till sommaren. Några år före “riktig” pensionstid. Men helt rätt såklart. Om man kan. Skogen, jakt och fiske och en öl då och då är hans nöjen. Att lägga mer tid för det som man njuter av medans man kan njuta av det är såklart ett vist vägval.
Skall hämta paket och passar på att köpa en påse apelsiner. Sextio spänn. Några apelsiner. Men det är visst brist i världen. Juicen är i fara. Hemska tanke. Äter en stor en (varför välja en liten?) när jag kommer hem. FANTASTISK. Smakar precis sådär som en apelsin skall smaka den här tiden på året. Saftig och söt och ljuvlig. Blir smått euforisk och har nu en längtan till den tidpunkt under dagen då jag kan ta en till. För nära intag av apelsiner, i antal mer än en, gillar inte min mage så mycket. Så man får ge den några timmar att bearbeta en inmundigad apelsin och längta efter nästa under tiden. Konstigt nog är det där aldrig ett problem med semlor. Dom kan man äta efter varandra och i vilket antal som helst. Ja tur det såklart. Men gillar båda. Får svår abstinens utan
Apropå att längta minns jag att morsan berättade om när de första bananbåtarna kom till Stockholm efter kriget. Bananer hade man inte ätit på flera är. Suget efter de där gula böjarna var stort. Det var en stor händelse.?Det finns så mycket nu för tiden som vi tar för givet. Det behövs inga större kriser för att mycket av det där faller ifrån. Nästa år (vissa menar i år) är det dags för ett nytt år av ökad solstormsaktivitet. Japp det händer var elfte år, men ännu – i modern tid – har det väl inte varit annat än satelliter mest som tagit skada. Men en “direct hit” av aktivitet skulle antagligen slå ut mängder av system med tusentals miljarder i kostnader som följd. Och vi kan i princip bara titta på och hantera följderna efter förmåga. Ja och lida.
Men kris är nog generellt lättare att hantera om man bor på landet. Har man en vedspis t.ex. och en hög ved så klarar man sig rätt länge utan el.?Mat finns det utanför dörren. Och det går att skapa mat också på ett enklare sätt än i en stad.?Set största problemet med under en kris är antagligen stadsbor som kräver att bli servade av de övriga i landet. Bygg en mur kring städerna och se vilken sida som klsömärkerna hamna på är en bra “saying“. “Men kris är nog generellt lättare att hantera om man bor på landet. Har man en vedspis t.ex. och en hög ved så klarar man sig rätt länge utan el.?Mat finns det utanför dörren. Och det går att skapa mat också på ett enklare sätt här ute än i en stad.?Det största problemet under en kris är antagligen stadsbor som kräver att bli servade av de övriga i landet medelst lagar. “Bygg en mur kring städerna – efter en vecka så skall vi se på vilken sida som klösmärkerna hamna på” är en bra saying myntad av Katarina Östholm. Jag har den uppsatt för att aldrig glömma.?Nope det är inget fel på städer. I alla fall inte på annat sätt än att man tenderar att bli mycket navelskådande som boende i en.
Nu skall jag leta i mig lite mat. Associationskedja. Navel – mage – mat — sen kaffe och en apelsin till.?Kan leda till framtida segrar sådant tänk.
Delar med mig av en gammal musikbild till. Gamla hus och rockband har en speciell koppling. Fråga mig inte varför. Men här har de två hittat varandra ännu en gång. På bilden, jag (gitarr), Kjell “”sluggo” Toresson (gitarr), Jon “jompa” Olsson (sång), Tommy Lindberg (bas), Esbjörn “ester” Käll (trummor). Bandet heter “King Sonic” eller möjligen “Creatures“. Det var många olika sättningar och namn under den här tiden. Men sättningen är en föregångare till både Patent och Atmosphere In Rock.
Före den här sättningen fanns såklart andra grupperingar. Och egentligen kom vi från två olika ställen. “Jompa” med de sina från Ovanåker, och “ester“, “sluggo” och jag från byn. Av någon anledning bestämde vi att vi skulle slå oss ihop. Vi träffades en kväll i tapphuset (av marmor så det ekade vansinnigt mycket) utanför aulan på Celsiusskolan för en första repetition. “jompa” och jag flög i luven på varandra redan den gången. Vi ville båda så mycket. Ville bestämma låtar, sound, vilka som fick vara med. Ville dra åt varsitt håll. Helst helt motsatta riktningar. Men när den här bilden tas är vi skapligt överens. “jompa” fick antagligen bestämma för husfridens skull. Jag surade säkert gruvligt mycket över det. Fast det är en rätt kort tid det här håller. Med mycket turbulens. Ganska snart gick vi åt varsitt håll. Fanns ingen annan möjlighet.
Men det började 1972. Jag fick ett rullband av Anders Herrdahl med Deep Purple som han tyckte jag skulle lyssna på. Det måste ha varit “Machine Head“. Ja hade aldrig hört talas om dom. Men det var ju så man delade musik och upptäckte ny musik då. Jag hade en gammal rullbandspelare som jag fått efter min brorsa där man fjädern till tonhuvudet var trasig så man fick balansera en sax mot huvudet för att det skulle fungera. Jag minns att “ester” och jag laddade det där bandet i mitt rum. Och så startade musiken. Sen blev det liksom tyst tills bandet var slut. Ingen sa något. Vi häpnade. Tittade på varandra. Ja det var tyst en stund efteråt också. Vafan var det där!? Det hände något i en liksom. En atomexplosion. Vilken otrolig musik! Några månader senare hade “ester” skaffat en virveltrumma, trumpinnar och en cymbal och jag en elgitarr. Vi ville också göra sådan där musik. Att vi inte kunde spela var inget hinder.
“sluggo” kom mest med för att han hade ett garage och välvilliga föräldrar nere i myran som vi kunde repa i. Jag plågade honom med ackord så att han blödde i början men han gav sig inte och lärde sig snabbt och blev en mycket duktig gitarrist (när han fick en bättre coach). Ja och vi var stolta att en repetition där nere tydligen hade hörts ända upp till Roteberg. Per Jonsson spelade bas då. Tommy kom med ganska sent har jag för mig. Någon kände väl Tommy och visste att han spelade. Per träffade en tjej och hade inte riktigt tid med musik längre.
Det byttes medlemmar flitigt här. Reidar Nirs (som kunde många låtar) var med på några spelningar. Sören “snöken” Olsson (ett musikgeni) till och från såklart.?Smygaren från Landsfors var med ett tag i början. Kanske var Allan Kring med ett tag här också. Inte säker. Han var i alla fall med i Patent senare. Slitvargen Esko Niskanen såklart.
När Södran kom till var det tidigt sagt att vi skulle få replokaler. De flesta av oss jobbade som dårar på kvällarna efter skola och jobb för att få lokalerna klara. Det var såklart inte bara folk som spelade. Snarare en massa människor med olika bakgrund. Vi blev väldigt sammansvetsade allesammans. Underbara människor. Det uppstod ett sådant där sammanhang och en samhörighet som man bara upplever några gånger i livet. Att man hör till. På riktigt. I alla fall kändes det så för mig.
Vi fick nycklar så att vi kunde repa också när Södran inte var öppen. Efter danserna i Viksjöfors och på andra ställen så jammade vi ofta här ända fram till morgonkvisten.?Stackars grannar. På julaftonskvällen samlades alla just här när de där måstena med julen var avklarade. Alla andra kvällar också. Helg som vardag. Här blev “jompa” snart danspjatt med de sina (Patent) och jag något slags farmarlag som gjorde egna låtar med de mina (Atmosphere In Rock). Vi lånade grejer av varandra. Umgicks. Snökarnas Volvo duett gav oss möjligheter till utflykter. Egna bilar senare. “jompa” och hans talangtävlingar och vi andra som hejade på. En gång dansade vi sönder ett golv på en skoldans i Arbrå. Fick dra därifrån illa kvickt. Överallt galenskaper. Skratt. Glädjetårar.
På Södran skulle man ha en gammeldanskurs. Men det var bara tjejerna som anmälde sig.?Alltså fattas det danspartners. Gårdföreståndaren (Pärlenskog) ställde då som krav att vi som hade replokal måste ställa upp och vara med på den där gammeldanskursen om vi ville ha replokalerna kvar. Det grymtades nog en del. Men som jag minns det så var det förbaskat skoj att dansa gammeldans fast man var en cool “hårdrockare”. Tror att vi tyckte det allesammans.
Vi blev vänner allesammans där. “jompa” och jag också. Vi ville ju samma sak egentligen. Bara inte i samma konstellation.?Han var ju stjärnstoft från allra första början den grabben. Tjejerna älskade honom, japp varenda en av dem. Ja killarna också. Jag inbillade mig kanske att jag var ämnade för det där också just där. Men fattade ju snart att “hårdrock” skulle man nog inte spela då i en tid när alla ville ha dansmusik. “jompa” VAR stjärna. Vi andra ville bli stjärnor.
Fast Neon Rose fick vi dit, eller till Voxna logen. Det fans pengar. Vi skulle rösta om vilket band ville ha. Majoriteten var nog för att välja någon form av dansband. Flamingokvintetten kanske. Det krävdes både kupp och övertalning för att få tillräckligt många att välja Neon Rose. Men det gick. En av få segrar till hårdrocken favör under den tiden.
Fast man gillade ju musik. ABBA fick man ju inte gilla. Det var lite fult. Kommersiellt. Ändå så hade “sluggo” och jag och “ester” gett oss ut på byn och vrålat efter segern i Brighton.?När filmen om ABBA (ABBA: The Movie) kom så smög “jompa” och jag oss in på en matiné-föreställning. Det var mest mammor med barn, och det var definitivt inget man berättade för kompisarna om. Riktigt skämmigt (om någon fått reda på det). Men vi var överens om att dom var jävligt bra och självklart skulle vi ditåt och uppåt vi två också.
Lars Jonsäll finns med ett tag här som sångare. ?Gert-ove “fjärten” Thynell spelade gitarr och skrev låtar. Andra? Minns inga fler namn just nu. Men säkert fanns det andra. Speciellt i Patent som spelade mycket och ofta.
Men vi växte väl upp. Folk skaffade flickvänner och det blev seriösa förhållanden. Lumpen. Jobb. Andra intressen. Det var svårare och svårare att få folk att repa. Färre av de gamla gänget dök upp på Södran och yngre tog över. Precis som det skall vara. Ja och en dag insåg man att den där tiden var slut.?Att det var dags att dra.?Alla upplevde nog det där i sin takt. På sin plats. Gav sig av efter sin egen väg.?Aldrig glömmer jag människorna och känslan av samhörighet och att höra till. Troligen var de här människorna de bästa människorna jag träffat i det här livet. Jag känner stor tacksamhet för att jag fick det med mig som en slags bas i sinnet när jag drog från byn, en trygghet. Där i Katrineholm och början på studier, sålde jag gitarren och förstärkaren och köpte en TV… Ja det sista talar väl för sig själv.?Ja och ganska bra blev det ju ändå fast inte en enda av drömmarna från den där tiden slog in. Så här efteråt inser man att det var nog bäst som skedde och att det som var och pågick räckte alldeles utmärkt.
Fryser som en hund. Lyckas inte komma upp i mer än drygt sjutton grader på kontoret. Drag och sitta still på det. Japp, med resultatet alltså att man fryser som en hund.
Men har suttit och jobbat i lägre temperaturer. Suttit där tills huvudet känns som kola och man var tvungen att gå upp och tina upp sig vid något element. Oftast fungerade det inte eftersom man var så genomkyld. Men hjälpte mentalt så man kunde gå ner en stund igen. Ibland på gränsen till att tuppa av.
Betalar priset nu genom att ALLTID vara frusen. Säkert finns andra skulder att betala för de där åren eller vintrarna. Hjärtan som inte mår bra eller så. Det finns alltid pris att betala.
Men nu finns såklart inget att klaga på. Man kan gå upp och tända en brasa. Sätta sig framför den med en whisky. Det är bara mitt val och min vilja att sitta här i drygt sjutton.
Ekorrar på besök vid fågelbordet idag. Det var länge sedan. Men kanske inte samma då som bodde i storgranen med kamrat skatorna.?Dom som var här varje dag förra året. Det behövs inte mer för att förgylla en dag.?Mängden fåglar överträffar alla prognoser i år. Massor.
Kodar på annars. Vad skall jag annars göra? Ja det finns massor såklart. Annat alltså. Men valde nu den här vägen. Det blir ändå ett livsverk. Ingen kan ta det ifrån en även om ingen vill ha. Vad det nu är. Att älska det man gör.?Men ikväll kanske studio. KANSKE… En kärlek det med.
Kompisar från förr köper gitarrer. Dyra grejer. En har tjugo. Man skall vara gamling för att ha råd. Tjugotusen för en skönhet. Själv siktar jag på en Stratocaster kopia för en tusing.?Har en kantig sak nu som låter jäkligt bra, ja är lättspelad också. Men kantig alltså. Jobbig att sitta med i studion. Tänker att man ändå är van strattan. Har fingrat på en sådan länge bakåt i historien och senare också för den delen. Men lågprioriterat. Grejer…
Måste tillbaks in i koden nu. Hinner nog med en dialogruta till innan middagen.
