Det är så mycket död nu runt omkring en. Och det har varit så ett tag. Släktingar. Folk man känner väl. Människor man känner indirekt. Dagens skörd var Marie Lind.?Limpans fru. Tillräckligt känd såklart för att det skall vara ett frånfälle som hamnar på allas bord och i alla rubriker. För ung såklart. Alldeles för ung. Men dom där två var ju kärleken personifierad och de hörde så självklart ihop och får nu vila för evigt tillsammans. Precis som det var skrivet i förborgade skrifter om utstakade livsöden och meningen att de skulle göra. Vissa människor är helt enkelt menade för varandra. Blir till ett när de mäts. Så var det för dom. Kärlek helt enkelt. Evig.
Dödsbesked lastas liksom på ens axlar och tynger ner en. Varje gång blir lasten lite tyngre. Det är svårt att ruska av sig i brådrasket. Om man kan det alls. Vänja sig är såklart omöjligt och inte heller något man vill kunna göra. Och det hjälper inte ett dugg att man vet att alla liv slutar med död och att man själv lever i en ålder där allt kan ta slut precis när som helst. Jodå, jag vet att liv kan ta slut när man är trettiofem också. Ja och att det gör det. Att det är oerhört sorgligt att det gör det i så ung ålder. Men sannolikheten för död som ung är ändå liten. Om man nu inte lever i krigszoner eller andra utsatta områden såklart.
Fast å andra sidan. Men lever.?Det där hör till. Ända tills man själv går bort så ökar antalet runt omkring en som man känner som går bort tills det inte finns någon kvar. Då när man befinner sig i ålderdomens ensamhet, när alla man känner är borta. Så är det ju inte ännu. Långt ifrån. Det finns saker att glädjas över också. Alltså, som att man är en av de levande. De flesta döda skulle definitivt vilja byta med en. Lovar. Så för dom, ja för var och en av dom som velat leva lite till tillsammans med dem de älskar borde vi kunna kosta på oss att njuta lite av att vara en av de där levande. Ja till och med känna lite tacksamhet över att vara där vi är idag.
Det där är väl det längsta man kan komma i avruskandet av dödsbuden som landar på ens axlar och i ens sinne.
Jag överhörde ett samtal en annan man hade med en man på hälsocentralen igår. Det var hans fru som var på besök till doktorn. Men några dagar tidigare vid frukost hade de satt sig som vanligt vid frukostbordet. Frun hade sagt att hon nog nöjde sig med en kopp te den här morgonen. De satt där och åt frukost som vanligt tills hans fru tuppade av och slutade andas. Tydligen gick det bra eftersom hon nu var hemma och själv kunde gå till doktorn men det hade tydligen blivit ambulans och ilfart till sjukhus. Jag återberättar bara för att markera hur skört livet är. Vanligheter som byts mot panik och akuta situationer. Man måste ta till vara alla de andra frukostarna och andra stunder när allt är vanligt, tråkigt, sådär varjedagsaktigt. Varje dag är en gåva.
När jag åker hem från hälsocentralen igår får en bil – som kör alldeles för fort – sladd i kurvan när den möter mig.?Föraren verkar få ordning på den i tid så vi smäller inte in i varandra på den smala vägen. Men det är mycket snörök så jag ser inte vad som händer bakom mig. Liv är sköra alltså konstaterar man igen. Men sådana där saker händer nästan varje dag. I allas liv. Ofta märker man det inte ens. Hur nära det är. Fast man lever. Knallar på.
Fast fredag är det. Kallt. Fast vi här på kullen skickar iof det mesta av kylan ner i dalgångarna. Men en bit under tjugo verkar vi vara på väg mot. Men Hulken jobbar på. Det finns ved till spisar. Sen kan man väl ta ett täcke om sig i soffan.?Ta ett glas whisky för värme inombords. Inga problem med något är det egentligen. Men så fort man hamnar under tjugo måste man liksom upp i lite av ett beredskapstillstånd. Händer det något med värmesystemen så blir det riktigt besvärligt. Men man får hålla tummarna helt enkelt. Hoppas på att grejerna håller den här gången precis som de gjort förr.?Ja och om de inte gör det får man plocka fram verktyg och fixa det som är fel som så många, många, många gånger förr.
Annars är det helg och vila. Bok, soffa, brasa är receptet. Efter helgen kommer oxdragarveckor fram till påsk. Bara att dra och ta steg framåt. Men mitt i det där kommer det en Vasaloppssöndag. Första söndagen i mars. Då liksom vänder allt. Ljus. Fågelsång. Hopp. Snart…
