Februari. Jodå det är alltid något. Tid som går. Men februari är lite som att äta skit. Smakar inget vidare. Fans det inte semlor och whisky att blanda det där med så skulle man kasta upp i form av kaskadspyor. Nu går det ändå – med största möda – att svälja eländet.
Man lider alltså men är glad att inga människor i ens närhet utropar “oh så härligt med riktig vinter“. Sådana där skitätare som man bara vill slå på käften – hårt!
“Feb” är ju inte långt från “feber“. Men tvärtom då. Iskyla. Skitväder och skitvinter. Bara dåligt och elände kan komma ur en sådan här månad.
Helvete vad trött jag är på vinter!
Fast i allt övrigt är det väl rätt hyfsat faktiskt. Tur är väl det, för annars skulle man väl lagt sig under ett täcke och inte tittat ut därifrån förrän i maj.
Men sol. Knarr under skor. Katten hämtar in fåglar varje dag. I fredags en vacker hermelin. Dualismen i det där är fascinerande. Den älskade katten som är ett sånt jävla monster i en annan värld man inte riktigt vill förstå. Det där får mig alltid att tänka på barnen som berättar om sin nazipappa och hur snäll och trevlig han var – “den bästa och snällaste pappan i världen” – och som på inte ens ett litet sätt kan fatta hur han var kapabel till de grymheter han utförde i sitt andra liv som Gestapo-officer. Allt handlar om perspektiv. Inget är bara ett. Tänk på det nästa gång du säger att något är dåligt. Ja t.ex. gnäller över lång vinter och på månaden februari…
Fast det där täcket…