Month: March 2024

“Tre dubbelnougat för x kronor“. I Hudiksvall idag. Sådant där en sådan som jag inte kan motstå. Förtappad och förbannad för evigt troligen.

Jag gick på högstadiet i åttonde klass. Måste vara läsåret 1970/71 om jag får ihop det rätt. Decenniet som skulle forma mig mest av alla hade börjat. Fast sådant visste man ju inte då. Inte mycket om annat i livet heller för den delen. Jag var en finnig yngling med gula pilotglasögon som tänkte bli fotograf. Såklart tänkte jag det. Vad fanns det annat att intressera sig för? Ja tjejer möjligen. Men finnig yngling med gula pilotglasögon… Ja ni fattar.

Men planen var ändå att börja jobba på Edsbyns fotoaffär efter skolan. Elvéns. Det visste kanske inte ägaren, Stig Elvén själv. Men jag såg det nog som en formsak. Ett läsår till sen var det bara att börja. Stig hade väl i princip antytt att det inte var en fullständig omöjlighet. Utan att lova något bestämt då såklart.

Esbjörn var en av kompisarna. Han bodde med sin familj i en gul tegelvilla nära hyreshuset där jag bodde. Esbjörn var ett år äldre än vad jag var och gillade också att fotografera. Han hängde han ofta med ut på nattliga turer och satt med under iskalla nätter i gömslen i en skog någonstans för att fotografera det som röde sig i skogen under tidiga morgontimmar.

Naurfotografering var ju grejen. Och jag startade min första firma Edsbyns Naturfoto under det där året. Sålde bilder till olika tidningar, plåtade bandy och annat och skickade rullarna med kvällsbussen till Ljusnan. Kunde finansiera hobbyn på det viset. Ja fotograf skulle jag bli. Ett år kvar.

I maj det där läsåret kom Esbjörn och berättade att han hade fått jobb på Elvéns och skulle börja där till sommaren. Hans farsa kände visst Stig och hade fixat det där. Hade inte hört ett ord tidigare om att Esbjörn var intresserad av det där jobbet han också. Ja glad blev jag nog inte. Minns egentligen inte. Ovänner blev vi i alla fall inte. Men besviken så in i helvete alltså. Kanske var det den största stora riktiga besvikelsen. Vad fan skulle man göra nu? Dö?

Fotoskola var inte att tänka på. Mina betyg skulle inte räcka och tanken att jag då skulle åka iväg till Stockholm eller Göteborg på egen hand var omöjlig att tänka sig. Fanns nog inte pengar till det heller för den delen. Så besvikelse. STOR besvikelse. Krasch!

Men man överlevde. Och det är det som är själva avsikten med att jag skriver den här texten. Då, från det perspektiv man hade då, den där stora besvikelsen och känslan av att världen var emot en. En SÅ stor olycka. Men så idag. Med de perspektiv man har nu – VILKEN JÄVLA TUR! Tänk om jag fått det där jobbet. Jag hade blivit kvar i Edsbyn. Men allt vad det innebär. Så mycket jag inte fått uppleva som jag fick uppleva tack vare det där. Hade kanske inte ens hittat musiken. Svårt att tänka sig ett liv utan den idag.

Ja och sådär är det hela livet om man tittar tillbaks. Saker händer. Besvikelser. Man måste ta en väg som man inte tänkt sig. Men allt blir bra ändå. Till slut. Ja och sitter man här som gammal gubbe och tittar tillbaks så verkar det ibland som om någon mystisk snubbe suttit i kulisserna och styrt ens liv in efter vägar man själv inte var medveten om fanns. En del skulle väl blanda in Han/Hon/det/Gud i det där. Men för mig är det nog enklare än så. Steve Jobs pratar i ett berömt tal för avgångsstudenter på Stanford om “connecting the dots“. Varje punkt är en händelse. På något lustigt sätt så kopplas de där punkterna ihop i livet och skapar en helhet. Men helhetsbilden – de ihopkopplade punkterna – ser man inte förrän sent i livet. I den finns mening med livet i helheten. Som ung är det bara en massa random punkter utan samband och mening.

Så tack Esbjörn för att du tog det där jobbet. Jag borde rent utav skicka dig blommor och choklad. För så tacksam är jag att det inte var där jag hamnade. Fast å andra sidan kunde väl det blivit ett bra liv det också. Annorlunda. Men bra. Vem vet!?

Jag fick den där bilden som sitter på muren i “studion” av vår trummis “follan” för en massa år sedan. Ett minne från förr som har fått hänga med fram till “nu“. Det har funnits tider i livet när jag fått för mig att jag var lyckligare då än “nu“. Men när jag har gett mig tid att tänka på saken så har jag alltid kommit fram till att så är det såklart inte. “Nu” är den tid när allt händer. “Då” vara bara “då“. Lycka kan bara finnas “nu“. Fast man kanske inbillar sig att den fanns “då“. Slarvar sig in i konstiga labyrinter med sina virrande tankar och hittar aldrig ut igen till verkligheten.

Så det som händer i “studion” händer “nu“. Det jag gör här gör jag inte för att andra skall gilla det. Och tänk, så var det nog när den där bilden på muren togs också. Jodå. I alla fall något som har varit beständigt under ett liv. Fast där och då fanns det kanske större inslag av “älska mig “i allt man gjorde. Nu har man till och med gjort upp med all sådan längtan. Processen kallad liv räcker. En dag till. Nyfikenheten på nästa dag. Om man får sucka ibland. Ja som gammal gubbe räcker det med att resa sig upp för att utstöta en suck av ansträngning. Tänka sig hur det blev.

Två dagar tar det. Det som till synes är så enkelt. En applikation som fungerar utmärkt skall fungera också på windows. Allt är byggt för portabilitet. cmake. Qt. vcpkg. Men som vanligt är det aldrig bara att flytta över, kompilera och köra. Man skall förtjäna att få se programmet köras. Och för att förtjäna det får man jobba lite. Ja och får man inte jobba och anstränga sig för att åstadkomma det där till synes enkla så ja då vet man att då, DÅ JÄVLAR, är det något som är jävligt fel.

error MSB4035: The required attribute “Include” is empty or missing from the
element .

Så jag börjar. Får direkt något kryptiskt fel. Något objekt i den fil för Windows byggsystem som byggs av cmake är tomt. En felkod och det meddelandet. Inget mer. Noll information på Google. Ja åtminstone inget relevant. Hmmm…

I ett projekt med +100 källtextfiler så vill man gärna ha lite mer information än så. Det finns ingenstans att börja liksom.

Så jag bygger det minimalaste systemet som går att bygga. Jodå det fungerar. Sen lyfter jag in lite funktionalitet i taget. Processen mellan ändring och felmeddelande är lång. TÅLAMOD! Och sådär håller man på i två dagar tills man hittar vad som är felet (en felaktig path).

SÅ nu då vill man ha en arbetskamrat som man kan springa in till och ropa “HURRA” hos. Men det har man nu inte och katten bryr sig inte ett skit. Så man får stilla sig. Är ju van.

Fast det där att inte ge sig. Att dela upp i mindre kontrollerbara delar. Jobba på systematiskt. Ja det är en bra egenskap att ha som programmerare. Men kanske är det inte den bästa egenskapen överallt. Jag minns en laboration i Uppsala. Minns inte vad det var men har för mig att det handlade om gravitation på något sätt. “Isse” min bäste kompis där och jag labbade ihop. Vi körde några mätserier och satt sedan och försökte analysera resultatet men kom inte fram till något vettigt. Vi bestämde oss för att jobba med det hela hemma. Nästa dag satt jag med det där hela dagen eftersom jag inte hade några föreläsningar. På kvällen hittade jag ett tydligt mönster. Helt klart OK för att lämna in labben med. Så nästa dag tog jag med mig mina grejer. Tänkte visa det för min kompis men när jag berättade för honom om vad jag kommit fram till så hade han redan pratat med labassistenten och de hade kommit fram till att det var OK att vi inte fått något resultat av labben. Sådant som händer ibland. Vi fick godkänt ändå. Så där var två dagars arbete från min sida helt bortkastade. Ja och inte ens nödvändiga. Det är antagligen också därför som “Isse” blev professor och ledamot av vetenskapsakademin och jag en simple kodare. Ibland är det viktigare att prata och förhandla än att göra.

Fast i programmering måste man “göra” annars blir det ingenting av någonting. Inom Open Source och Open Hardware kan folk till och med be dig dra åt pipsvängen om du pratar om saker som “du skall göra” istället för att leverera kod. Kod och resultat står alltid framför prat. ALLTID.

Jag gillar det!

Nu skall jag spela lite hårdrock.