Sju månader tog det att få till den där funktionaliteten. Ladda, editera, spara MDF filer (Module Description Files). Filer som används för att beskriva en hårdvaruenhet och som gör att de kan konfigureras på ett enhetligt sätt oberoende hur den ser ut eller om det är en maskin som gör det eller om det är en människa.
Alltså sitter jag här nu med den där tomheten man år inom sig efter att ha nått “klar” med en milstolpe som det var kämpigt att nå. Vem skall man gå in till på kontoret och hurra med liksom? Sju månader kodande, nästan varje dag, nope inte 16h dagar som förr. Oftast blir det 08:00 till 23:00 nu för tiden. Dessutom fredagskvällar och lördag ledigt. Lite pensionärsprogrammering sådär. Men med tanke på en tilltagande trötthet och ett behov av Alvedon rätt ofta så blir antagligen ansträngningen densamma. Ja troligen större.
Så tröttheten. Den rasar över en. Och var det värt det? Troligen inte. Varför? För att man måste!? Gör det här bara för att göra “klart“. Alltsammans är bara sandkonst. Borta med mig eller borta innan. Som om det aldrig funnits. Jag och koden, svetten, kämpandet för att orka.
Fast imorgon en ny milsten långt där borta. Det är bara att börja gå. Men just nu då får det räcka med att checka in koden och sen kanske gå och lägga sig. Kanske kan man kosta på sig ett flin i spegeln när man borstar tänderna. Men möjligen är det att överdriva firandet…
