Jag fick den där bilden som sitter på muren i “studion” av vår trummis “follan” för en massa år sedan. Ett minne från förr som har fått hänga med fram till “nu“. Det har funnits tider i livet när jag fått för mig att jag var lyckligare då än “nu“. Men när jag har gett mig tid att tänka på saken så har jag alltid kommit fram till att så är det såklart inte. “Nu” är den tid när allt händer. “Då” vara bara “då“. Lycka kan bara finnas “nu“. Fast man kanske inbillar sig att den fanns “då“. Slarvar sig in i konstiga labyrinter med sina virrande tankar och hittar aldrig ut igen till verkligheten.
Så det som händer i “studion” händer “nu“. Det jag gör här gör jag inte för att andra skall gilla det. Och tänk, så var det nog när den där bilden på muren togs också. Jodå. I alla fall något som har varit beständigt under ett liv. Fast där och då fanns det kanske större inslag av “älska mig “i allt man gjorde. Nu har man till och med gjort upp med all sådan längtan. Processen kallad liv räcker. En dag till. Nyfikenheten på nästa dag. Om man får sucka ibland. Ja som gammal gubbe räcker det med att resa sig upp för att utstöta en suck av ansträngning. Tänka sig hur det blev.