Slutet på historien av Graham Greene
Typiskt för “stora” författare är att det är mycket filosoferande över existentiella ting i deras böcker. Och kanske är just det kriteriet för stor författarkonst. Hur skall en medelmåtta som jag kunna veta, jag som mest av allt älskar en väl berättad historia som får en att känna se och höra det som romanfigurerna upplever i boken. Men hur det nu än är med det där (till synes) djupsinniga så finns det åtskilligt av det i den här boken också. Ja och jag kan bli lite trött på det där ibland. Det idisslas liksom. Tuggas om. Fast ändå så har nu den här boken något. Nope, ger inte mycket för Engelska gentlemen och sherrydrickande på sekundnoggrant bestämda klockslag. Men ändå. Kärlek. Svartsjuka. Religion. Ja och ett mått hat. Det där kan man såklart ta till sig. Ja och att gränserna mellan olika ståndpunkter inte är så skarpa det visste man ju redan. Men att rekommendera någon annan att läsa den. Nåja. Möjligen som en insikt i en känd författares verk. Ja precis det som var anledningen till att jag läste den. Man vill lära känna den som skrivit i första hand. Lite. Kanske lär man sig något av det…
Alla andra böcker jag läst finns här.
Vill du veta vad boken handlar om följ länken ovan. Jag tycker det inte ger ett skit dugg att upprepa handlingen här för åttiofemtonde gången i ett tyckande om den här boken.
