Hej Miss Taylor,
ser att du är på väg till Sverige. Tänka sig. Det trodde väl ingen… eller nåja, det räknade väl en och annan med såklart. Varför inte segra i Sverige också liksom. Om man nu ändå är i Europa liksom. Fans är ändå fans.
Ja jag måste väl krypa fram ur skuggorna och tala om vem jag är också innan jag fortsätter. Jag är en gammal ocool gubbe som bor i skogen. En sådan där människa som finns med inte syns. Fast det låter ju väldigt trist så jag bör tillägga att jag är rätt glad och lycklig ändå. Men jag är alltså ingen som man skriver i tidningen om. Vi är olika på det viset alltså du och jag.
Alla, ja ALLA pratar ju om dig. Ja och om din musik. Till och med min äldste son som jag trodde var hårdrockare diggar dig. Självklart vill man ju inte vara sämre. Om alla andra diggar dig så vill ju jag också digga dig. Ja jag vill, jag vill, jag vill! Så jag försöker verkligen. Jag har lyssnat på dina låtar i många timmar. Tittat på videos. Läst artiklar. Ansträngt mig på alla vis för att försöka förstå. Men högerfoten hoppar liksom inte igång. Ja och jag litar på min högerfot. Den är min främste ledsagare i livet. Jag blir konfunderad helt enkelt. Vad är det med min högerfot? Eller är det något med dig?
När jag var en ung man. Jodå vi har varit det vi ocoola gubbar en gång i tiden också. Då tänkte jag att när jag blir riktigt gammal då kommer de unga med musik som jag inte klarar av att lyssna på. Sådär som föräldragenerationen reagerade när vi spelade Deep Purple, Black Sabbath, UFO, Scorpions och sånt på högsta volym. Ja dom avskydde det verkligen. Sen dess har det kommit Punk. Grunge. Growlande och speed metal. Ja och alla dom där har fått igång högerfoten och uppmuntrat ett vridande av volumkontrollen mot tian på närmaste förstärkare. Man har liksom känt att man hängt med. Ja rent av blivit lite besviken på ungdomsgenerationen som inte lyckats komma fram med något värre. Något som får en att slå bakut och utbrista “FÖRSKRÄCKLIGT!!!” på gamlingars vis. Som förväntat.
Men så äntrade du då världens scener. Ja och jag fattar ingenting. Är det en snäll och vän person (ja du verkar snäll och trevlig) som till slut skall tippa över mig in på det där gamlingsspåret där man inte förstår “dagens musik“. In i en värld där man inte förstår någonting av det som händer längre. In i en värld där högerfoten liksom drabbats av förvåning och förlamning.
Vi har en sak gemensamt du och jag. Jag ville också bli popstjärna en gång i tiden. Ja ville verkligen det. Du vet man är ung och naiv. Ja och jag gör också musik precis som du. Eller “musik” är det nog bäst att skriva så att inte flinet som tar plats i ditt ansikte vid det här laget övergår i skratt. För ja, hrm… min “musik” den har väl sisådär några tiotal lyssningar. Har väl kommit upp i något tusental för någon låt. Men de flesta av dom lyssningarna är väl från folk som varit nyfikna eller snälla eller råkat hamna av misstag bland mina låtar. Jag har inga andra illusioner där då såklart. Det är roligt att göra musik. Det hoppas jag du också tycker. Men du vinner där Taylor. Över två miljarder lyssningar på “Cruel Summer“. Massor av lyssningar på alla andra låtar du gjort också. Hur lyckades du med det? Nej förresten, tala inte om det. Vill inte veta. Skulle inte orka med turnéerna. Gammal ocool (och trött) gubbe som sagt.
Så nu kommer du till Sverige. Tre föreställningar. Ett fullblodsproffs och en äkta showgirl är du ju det fattar till och med jag. Allt för publiken. Det respekterar jag självklart liksom jag respekterar din musik, det är ju jag som inte fattar. Tyvärr har jag inte råd med supershower längre. Resa, boende, inträde. Men tänkte ett tag att där, på en livekoncert, kanske högerfoten skulle hoppa igång. Ja och kanske fattade man vad allt handlar om, om man ser dig live. Men risken är ju att man inte gör det och då… fatta besvikelsen.
Men jag hade alltså väntat mig något mer skramligt än punk och högljuddare än det “värsta” man hört hittills och så är det du och din musik, snällt, välordnat och lent, som till slut får en att inse att man inte längre hänger med. Att man blivit gammal. Det såg man liksom inte komma. Om jag säger så.
Hur som helst. Spark, spark och fler sparkar från ocool gubbe inför de kommande konserterna i Stockholm. Man bör väl antagligen tacka för insikten.
Tack!
/Ake (fast du får kalla mig ace)
