Kaffe. Det är dag. Som alltid vid den här tiden på dagen. En kopp svart. Dagens enda. Det är svårt att tänka sig en dag utan kaffe. Ändå hör den här vanan till en annan del i mitt liv. Jag drack inte kaffe förrän jag fyllt 22. Jo, ibland kanske. För sällskaps skull, när andra drack, när det trugades. Men nej, inte som en vana. Men det var pluggandet som förde mig in på kaffedrickandet. Först allt det sociala, klasskamrater och raster, sen sena kvällar och nätter över böcker och kollegieblock som krävde stimulantia för att orka.
Numer en kopp svart alltså. Utan socker. Ja mugg snarare. Det fanns en tid när det stoppades i sockerbitar också. Men slutade med det. En månad, sen smakade kaffe som det alltid smakat. Men först smakade det skit såklart. Lika bittert som det egentligen är innanför tillvanda smaklökar och begär.
Fast säkert skulle man klara sig utan kaffe igen också. Efter några dagars absintenshuvudvärk skulle det gå alldeles utmärkt. Men vanor är som trygga ledstänger att hålla sig i. Man behöver lite enkelhet och fasta punkter i tillvaron helt enkelt.
Den mäktigaste kaffedrickaren jag känner, ja kände – död nu – är Backa-Jan. En nybryggd kopp hällde han rakt ner i strupen. Ville ha påfyllning. Själv hade jag på min höjd lyckats sippa lite försiktigt på det heta kaffet vid det laget. Han klarade av tre eller fyra koppar till innan jag druckit en halv. En imponerande mästare där. Jag är säker på att han åkte någon annanstans och drack några koppar till efter att ha hälsat på mig.
Fast det fanns en tid när det dracks några kannor om dagen här också. Två paket Marlboro och två/tre kannor kaffe hela vägen till sänggående någonstans där på förmiddagsnatten. Stimulantia det också för att orka behålla koncentrationen. Men någonstans på vägen hände något. Blev känslig för koffeinet. Darrande efter två koppar. Rent av sjuk efter fler. Kanske hade det med rökslutandet att göra? Vet inte. Men en kopp är det idag hur som helst det jag klarar. Absolut inte för nära sänggående.
Kallt här idag. Har fått sätta på elementen. Nu börjar det likna något igen. Japp, fryslort. De som följer bloggen vet det redan. Ett straff det där antagligen för någon orättfärdig gärning man själv gjort eller som utförts av någon i släkten innan man ens föddes. Den där tanken om arvssynd. Galenskap såklart. Ännu ett av den religiösa världens alla försök att binda fast oss i bojor så att vi blir lättare att kontrollera och styra. Åt helvete med religioner och de religiösa.
Fast nu då med kaffe i blodomloppet (nåja koffein och +40 gifter till) och värme i rummet kanske man skulle ta och knappa lite. För freden. För friheten. Ja och för att det är rätt skoj. Igår satt jag faktiskt i studion. En ny låt på gång. Hur roligt som helst. Jo, jag skall göra den klar. Fast egentligen räcker processen här och hit. Det kreativa som omfamnar och bär. Jag behöver inte det där stora. Inget som rangordnar och gör en del musikmakare coolare än andra. Jag är nöjd med att finnas här på botten. FÖR glädjen att göra låtar här nere är inte mindre än där uppe. Jag lovar.
