Söderut. Örebro, Vingåker, Nyköping sen hem igen i natten mot solnedgången, sinnet, som en ledsen cowboy ridande åt väster. Men i bil. Inte på häst. Men får se havet. Får se vägarna. Får uppleva institutitionskorridorerna där ingenting finns kvar annat än lång uttråkad väntan på döden som befriaren. Snabbmat i magen. Hotellfrukost i magen. Cappuccino. Ypperligt tillagad. Människor. Jodå lite stadspuls. En injektion av det behöver jag då och då för att överleva att bo som jag gör. På samma sätt som havet, doften av det, hissar upp mina sinnen uppåt ett snäpp. Jag behöver inte förklara. Ingen annan behöver förstå. Huset som förfaller. Som står där lika oälskat nu, som det var högt älskat förr. Låst med oförståndets starka lås. Blå i sinnet blir man. Fast havet. Doften av det. Brisen. Solen. Det tar jag med mig hem. Lever på. Lever av. Längtar tillbaks till så fort jag lämnar. Varför vet jag inte men behöver heller inte veta.
