Kvällspass. Ändå räknas väl inte de timmar jag gör här efter åtta. Inte de före heller såklart för den delen. Man är ju pensionär. Har inget riktigt jobb. Har väl aldrig haft ett riktigt jobb, ja faktiskt inte ens när man hade det.
Men trött blir man ändå. Konstigt är det när man tänker närmare på det. Rent av en paradox.
Fast som om det nu skulle spela någon roll att saker spelar någon roll. Hmmm… rundbevisning? Oj! Skitsamma. Av fem tusen kommentarer är en uppmuntrande. Det gäller att filtrera, sorter och slänga i papperskorgen. Orka ändå. Speciellt om de flesta positiva kommentarer går ut på att ge upp. “Varför hålla på” har hörts några gånger. Välmenta dödsskott. Skott man får ta som en man/kvinna/hen. Det är tillåtet att sjunka ner halvvägs ner på knä efter smällen sen får man för i helvete resa sig igen. Såklart. Hur skulle det annars se ut?
Midsommar om några dagar. Båtvändning på torsdag. Vi är alltså redan vid vändpunkten. Här vid den, kan man misströsta eller njuta av det som är kvar. Tänk vintersolstånd några dagar före jul. Inte är väl känslan av att vintern är slut där inte. Så varför skulle vi befinna oss vid ett slut nu. Nope, på toppen är vi. På räkmackans högsta punkt. Det enda negativa är att fågelsången tystnar snart utan att man till fullo hunnit tanka koltrastsång. Ansträngning krävs alltså de närmaste dagarna. Ta in allt. Till fullo! Innan allt är för sent.
Fast för sent är det väl alltid. Om det nu inte år för tidigt. Bäst är någonstans där borta i framtiden, eller också trehundra år tillbaks i tiden. Åtminstone är det så här där jag bor. NU existerar aldrig utom när det är älgjakt.
Fast dripp och dropp och tjolahej. Sånt är livet för varje tjej. Ja kille också. Kanske.
Nu skall jag jobba… Nåja då alltså liksom.
