I min värld. Ja där börjar arbetsdagen på söndag eftermiddag. Det är bara så. Fast en eftergift såklart. Förr började den nog vid söndagslunch. Ja och lördagar var också arbetsdagar. Semester skall vi inte tala om. Fast annorlunda nu för tiden alltså. Man tar det lugnt. Ser rent av fram emot de fyra veckors semester som väntar efter den här veckan. K säger att det gjorde jag i fjol också. Vilket alltså betyder att det här lugnare tempot håller på att bli en vana. Känns bra det också. Man är ändå en gammal gubbe numera. Måste anpassa sig mot ett närmande mot en evig vila.
Midsommar är fint. Vi firar ensamma K och jag. Som vanligt. Grillar, tar det lugnt. Dricker lite vin. Äter jordgubbstårta. Läser. Kollar in någon serie. Njuter av livet. Mer behövs väl egentligen inte. Barnen har sitt liv. Vännerna har jag jobbat bort. Vi, katterna och kullen.
Det är märkligt tyst i Los under midsommaren. Normalt brukar maskiner och fordon av olika slag höras. Det brukar vara skrål från fester. Liv. Men i år nästan bara tystnaden. En koltrast göra några försök men kommer inte riktigt igång. På natten kokoar en gök utanför sovrumsfönstret. Annars den stora tystnad alltså. Men skönt på något sätt också.
Kullen är räddningen. Den är liksom solitär i sig själv. Tittar man på mina sociala medier så ser man inga Losbor som följare. Jag känner ingen här. Absolut ingen. Ändå hejar man på alla såklart. Känner igen. Men såklart inte samma sak som att känna. En del tror kanske att de känner mig också. Ändå mår jag rätt gott här på kullen som solitären. Som en fånge i ett fort har jag anpassat mig efter +30 år. Fast längtar bort härifrån varje dag såklart. Men vet ju att den känslan, den skulle vara detsamma också vart än bort den skulle föra mig, om jag nu fullföljde den tanken, packade och gav mig iväg. Mitt hem är inte på jorden. Man skulle kunna göra något religiöst av det. Eller om man var UFO fantast något ännu mer spektakulärt. Men det är nog enklare än så. En oförmåga att komma till ro bara. Aldrig hemma eller alltid hemma fast borta?
Det finns såklart en sorg i det solitära. Blå toner och en kärlek till mollackord. Såg en film med en dansk familj i helgen där alla älskade varandra och umgicks sådär självklart som man vill att det skall vara. Inga konstigheter. Alla bara är och tycker om varandra. Men såklart. Sådana familjer finns antagligen bara på film. I verkligheten finns det alltid saker som skaver mellan människor. Föräldrar speciellt är väl roten till allt ont. Psykoterapins käpphäst nummer ett. Själv har jag insett att jag kan älska minnet av mina föräldrar fast dom kanske inte var perfekta i allt. Rätt enkelt egentligen eftersom ingen är perfekt. Varför skulle ens föräldrar då vara det. De flesta bara försöker så gott de kan.
Man kan hata. Jag har en bror som fick barn med en tjej när han var mycket ung. Jag var väl tio eller så. Jord och himmel upprördes hemma såklart. Skandal i ett medelklasshem i en liten by. Man blir påverkad ett helt liv av det där eftersom man inte förstår allt som tioåring. Så mycket som kunde bli härligt blir förstört av det där under en ungdom. Så man kan välja att hata sin brorsa. Fast hur orättvist vore inte nu det? Det enda han gjort var att ha en kärleksstund med en flicka och sen gick det som det gick. Förhoppningsvis hade de trevligt. Saker händer. Man påverkas. Att hata någon som inte kan vara skyldig, vad skulle det leda? Vilken tröst och vilket bort skulle man få av det. Skit händer i ens liv. Man blir påverkad av det. Måste försöka leva på ändå så gott det går. Kompensera på andra ställen för det som går förlorat.
Nu en vecka kvar till semester. Det är K’s semester egentligen men jag hänger på. Pensionärsanpassar mig. Men först skall jag koda klart en del grejer. Tänkte mig egentligen en första Beta-release innan semestern. Men det kommer inte att gå. Det får bli till hösten istället. Ett nederlag. Men nederlag har man ju haft några nu så ett till kan väl bara ses som försumbart när det adderas till den samlade mängden. Så OK alltså. Jag knappar på* tills det är över.
