Ett tag så tänker jag “Deep Purple“. Ja Furuvik. Nästa måndag. Men jag besinnar mig. Finns det något kvar. Av Deep Purple alltså. Nope. Spillror. Fragment. Längtan tillbaks. Ett bra försök är det ju såklart. Men skulle man uppleva dem så var det 70-tal som gällde. Precis som med Black Sabbath och de andra hjältarna. Inte ens Stones är ju “Stones” längre liksom. Kan inte vara. Blir inte hur mycket man än försöker.
Så avskriver trotts att pensionärer har rabatterat inträde (som frestar lika mycket för en pensionär som rabatt på kaffe). Ja det är väl bara pensionärer som vill se/höra. Eller borde vara. Unga som tror de ser/hör/upplever “på riktigt” är antagligen fler. Fast OK såklart. Om man känner sig nöjd och belåten. Jag tänker inte sitta på en hög häst och tala om hur andra skall välja. Har nog med att göra mina egna val serru.
Fast Deep Purple förändrade mitt liv. Så är det bara. Från en timme till en annan. Ett rullband. En inspelad skiva. Sen ett förändrat liv efter att den är avlyssnad. Magiskt. En ynnest att få ha varit med om. Men det där var ju för länge sedan. Kan inte upprepas. Behöver inte upprepas eller förnyas.
Men faktum är att Sverige har fler dollarmiljonärer enligt rapporten; 575 426 personer, vilket också väntas växa med 22 procent till 703 216 personer år 2028.
En bok helt i min smak. Man lär sig saker om en ny kultur och man förstår andra liv som levts. Det finns så mycket i den här boken. En passage tycker jag är speciellt spännande psykologiskt när en av huvudpersonerna Linda rör upp himmel och jord för att Dan, en annan huvudperson, som var helikopterpilot under Vietnamkriget, har haft en flickvän i Saigon. Att han suttit där och mejat ner människor från en helikopter är en baggis i jämförelse enligt Linda. Vi är alltid närmast oss själva. Snyggt av författaren att lyfta det på just det sätt som det lyfts.
Jaha, då sitter man här igen. På kontoret. Arbetsvecka. Jo vi kör anglosaxiskt här på det här företaget. Veckan börjar på söndag. Inte på måndag. Men semestern är slut. En fantastisk ledighet har det varit. Helt bortkopplad i nowhere land under fyra veckor. Har nog i det närmaste inte snuddat vid att tänka på programmering ens. Konstigt. Har aldrig hänt förut. Men någon gång skall väl det också hända. Hursomhelst, skönt att koppla bort. Skönt att koppla av. Känner mig fullständigt utvilad. Naturligtvis innebär den nivån av avkoppling att man också är svårstartad. Detta faktum gäller mig generellt. Startsvårigheter är en del av mig när det gäller projekt. Men väl igång så snurrar det på. Som man är liksom. Kan leva med det. Har lärt mig det.
Fast pensionär. Kan man ha semester över huvud taget? Ja kan man jobba så… ja då borde det vara så. Fast spelar det någon roll. Epiteten man sitter fast i. Skit i dom. Gör det du gör. Tänker jag. Säger det till mig själv.
Hittills har jag hunnit med att vattna blommorna, plockat bort visset, gett lillkatten godis, gått igenom mailen, svarat på en bunt av dem … ja inte mycket mer. Får nog rent utav känna mig tämligen nöjd med den “arbetsbördan” idag. Om nu inte gammelkatten som nyss kom in också måste ha godis. Det är nästan troligt att den uppgiften måste adderas för rättvisans skull. Rättvisa är nu ändå kusin med jämvikten.
Men troligen blir det väl bra och skaplig fart igen vad det lider. Jag har lovat mig att använda mer av min tid till att göra musik det här året. JAPP, det har jag lovat mig själv tidigare. Vi får väl se hur det går. Men om man inte försöker händer definitivt ingenting. Fast tycker jag förtjänar lite mer av det där levernet i en värld där jag känner noll press och har noll ambitioner. Visst, det mesta jag gör ÄR skoj. Jag gillar att jobba. Men helvete vad det har jobbats i det här livet. Inser ju det. Liv är, eller måste i alla fall vara, mer än bara arbete. Svårt att fatta för en sådan som mig. Men ändå. Det känns som det är så. Värt att utforska. Kanske finns en sanning där…
Fast uppriktigt sagt så känner jag mig helt utsliten av dagens “arbetsbörda“. Snart dags att lägga sig säger kropp och huvud. Alltså… Inte där riktigt än. Vid närmare eftertanke kanske man skall ta fyra, fem veckors semester till. Varför inte? Man kan. Ingen skulle klaga. Tänka sig egentligen… Hur det kan vara… Rätt bra…
Nåja…
Sony skall sluta tillverka skrivbart optiskt media. Ett slut på en era. De är så korta nu för tiden erorna. Annat var det på romarnas tid. Men också deras tid hade ett slut. Skit samma där också. Det var länge sedan man brände en skiva. De flesta skrivna CD/DVD har dessutom förpassats till plaståtervinningen här i huset. Ja de fabrikstillverkade också. Har någon enstaka kvar av nostalgiska skäl. Musik som betydde något. Alla operativssystem skivor och liknande har gått iväg med soporna efter hand som de passerat bäst före datum. Nostalgi är jag inte mycket för. Andra får ägna sig åt det. Ja och ingen risk där att saker inte bevaras. De är många nostalgikerna som har fem och en kvartums MS-DOS floppys kvar i en låda för framtida halleluja-moments. Inte jag alltså.
