En vän brukar fråga “blir det en hit?”. Men jag vet aldrig vad man svarar på sådant. Har för lite av den där tävlingsmänniskan i mig som har en stor längtan av att stå högst upp på pallar. Som behöver medaljer om halsen. tidningsrubriker och applåder. Jag är nöjd med sekunder, minuter, timmar, halvdagar när jag får göra något som bara är mitt och ingen annans. Där kravlösheten styr. Jag kan bli helt uppfylld av tid i “studion”. Jo av att skriva och av att programmera också. Men mest av tiden i “studion”. Det händer något med mig där. Har alltid gjort. Tror ibland att det är en ängel sätter sig på min axel när jag sitter där, en som viska saker i mitt öra. Det närmaste jag kommer han/hon/det/gud alltså i mitt synnerligen oreligiösa liv.
Så nope. Nej. Det blir ingen hit. Och skulle någon låt bli det så skulle mitt liv bli förstört. Allt det jag gillar skulle bli utbytt mot prestationsångest och krav. I min ålder bör man för länge sedan ha insett att det man en gång var beredd att sälja sin själ för inte är värt ens en enda liten tanke av längtan. Att det man trodde var guld egentligen bara är grus.
