Categories
Betraktelser & Berättelse

Hälsingetoppen

guitar pick on red background
Photo by ROMBO on Pexels.com

Hälsingetoppen. Så här är en ny Hälsingetopp, tjolahopp. Musik från Hälsingland alltså. Bra musik! Stöd de lokala artisterna.

Här är veckans lista Ät musik! Sov musik! Lev musik

Spellistan finns som vanligt här. Spelas lämpligen upp scramled/slumpvis för att få den bästa upplevelsen.

Nya hjältar

Inte en enda denna vecka. Alla funna? Icke! Skärp er kamrater. Fram med detektivådran. Skicka in tips. Det MÅSTE finnas fler band/artister i Hälsingland

Spellistan finns som vanligt här. Spelas lämpligen upp scramled/slumpvis för att få den bästa upplevelsen.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Helvete

Ute är det ovant becksvart. Gillar inte. Nope. Inne är det ljust. Ganska i alla fall. Tillräckligt. Kör fortfarande med “nödbelysning” sedan innertaket rasade in. Borde göra något åt det där. Men det finns en massa borden. Klarar inte av att hantera alla.

Sätter på sommardäck idag. Lite sent sådär kan man tycka. Men jag kör på åretruntdäck och dom skall uppgraderas inför vintern. Så får köra på (halv)taskiga sommardäck tills dubbdäck blir tillåtna att använda. En månad, tänka sig egentligen. En månad till vinter-däck-på. Det går så jävla fort att komma tillbaks till eländigt vinterhalvår. HELVETE!

Eldningssäsong på ingående också alltså. Hulken och jag skall ha dagligt umgänge som varje eldningsäsong. Men det skall förhoppningsvis gå bra i år med. Ett år i taget gäller.

En lätt ryggvärk plågar mig alldeles lagom idag. Det skall jag ha tycker väl alla. För mina synder och för alla mina svordomars skull. Jag är benägen att hålla med. Skönt att få ojja sig lite/mycket är det dessutom. En dag i taget gäller.

Nu skall jag jobba vidare. För freden.

Categories
Böcker

Senast lästa bok

Max Planck av Brandon R. Brown

Lite fysiker finns det ändå kvar inom mig ändå. En bok om Max Planck går det liksom inte att värja sig ifrån. Jag beställer den direkt.

Och nej jag blir inte besviken. Att läsa om hur de stora namnen som bygger den nya fysiken under början av nittonhundratalet får mig att med hela mig längta tillbaks till fysikinstitutionen. Jag älskar verkligen tiden när filosofi ingick självklar ingrediens i all vetenskap. När egen monetär vinning inte var drivkraften som idag. Där de stora frågorna dominerade. Inte futtigheterna som alla ägnar sig åt i stor ängsligheten att “tänka fel“.

Max finns under slutet av sitt liv i ett Nazistisk Tyskland. Det görs hitlerhälsingar och det hänger hakkorsflaggor på hans föreläsningar. Judar rensas ut från institutionerna efter order från partiet. Man vill fördöma det där. Man tror att man skulle handla annorlunda. Men skulle man det? Vetenskapen. Positionen. Familjen. Vännerna. Kanske väljer man en väg där man kröker rygg och hoppas att det går över.

Max Plancks bidrag till fysiken kan aldrig underskattas. Han är en av de stora. Hans historia och livsöde är verkligen intressant.

Med en fotnotsdel som är 1/4 av boken kan man förstå att den är skriven på ett “vetenskapligt sätt“. Det är lite synd. Det blir lite knastertorr här och där. Men överlevnadsbart är det ändå. Japp det är det.

Läs om du är intresserad av fysikens utveckling post Newton.

Andra böcker som jag läst finns här.

Categories
programming VSCP

Grattis, liksom

Dashrath Manjhi, mannen som med hammare och huggjärn skapade en passage genom berget på egen hand är ett föredöme för mig. Jag tänker ofta på honom. Tror man på något så kan man skapa något, i alla fall om man jobbar på det också.  Och nej, man behöver inte alls lyssna på de som säger att känna stor passion för något är sjukligt. Det är tvärt om, ickepassionen som är en av de svåraste sjukdomarna. “Krig är fred” människorna är bara framme och nosar med sina fula trynen där också. Satt bokstavskombinationer på människor som kommer blickas tillbaks på precis som vi ser på lobotomi och isbad nu.  Dashrath Manjhi är beviset för att det är rätt och bra att tro och göra. Folk kan peka finger och häckla hur mycket de vill.

Det finns en länk i kommentarerna till Dashrath Manjhi. Läs och förundras.

Jag håller på med ett ett projekt VSCP (länk i kommentarerna) som fyller 24-år idag. Det är naturligtvis därför jag tänker på Dashrath. VSCP är min passage genom det där berget. Det jag måste göra. Det har i princip inte gått en dag under de där 24-åren när jag inte jobbat på projektet i någon form. Utvecklat. Svarat på frågor, funderat på lösningar. Och nästan varje dag har jag älskat det jag gjort. Jag tänker inte “tänk om jag satsar fel” när jag går ner till kontoret på morgonen. Tvärtom. Jag vet att jag satsar rätt. Jag känner det tillsammans med gokänslan i magen när jag kliver in på kontoret. Andra må tveka, spotta på, förnedra, starta projekt och två år senare lägga ner projekt (jag har upplevt många sådana)  och det spelar ingen roll. Jag vet att jag har rätt. För det finns nämligen inga fel att begå. Det sämsta utfallet är bara att slutresultatet blev en väg som ingen går efter.  Buddhistisk sandkonst i så fall. Det ultimata verket.

Nästa år, om jag lever, har jag hållit på i ett kvartssekel. Nog måste man väl ändå säga att det här blev ett livsprojekt. Boendes i en del av landet där ingen ens vet (eller bryr sig om) vad open source är, finns det såklart ingen mening med att försöka förklara vad man håller på med. Att inte ta betalt. Inte patentera. Inte tjäna pengar. Dumt skulle alla bara tycka. Att hela vår vetenskapliga grund är bygd på samma tanke är de flesta inte medvetna om heller eftersom idag är pengar och ära styrkraften där också. För mig är open source det finaste vi har i vår samtid. Att folk utan personlig vinning kan samarbete runt om i världen runt en ide. Du som läser det här använder säkert flera sådan projekt i din elektroniska enhet just nu. Detsamma gäller i allt annat du tar dig för under resten av dagen. Open source fins överallt.  Lösningarna gör bara inte väsen av sig. De nöjer sig med att fungera och göra det de skall.

Jag börjar bli gammal. Klart det är så. Bygger man en passage genom ett berg finns det ett “klart”. I ett projekt som VSCP är inte det där “klart” så solklart och tydligt om det ens finns. Så jag ser fortfarande att det finns massor att göra. Och eftersom tiden är begränsad så får man nöja sig med att se ett år framåt i tiden. Får jag behålla mina sinnen skapligt intakta så hoppas jag att jag en dag faller ihop framför datorn eller vid elektronikbänken när jag jobbar med det här projektet och sen inte finns mer. Det vore ett värdigt slut. För kärlek och passion är drivkrafterna. Och tamefan om jag inte skulle kunna tänka mig tjugofyra år till om det bara gick.

Idag firar vi med en kanelbulle och en whisky. Traditionsenligt firande av denna dag.

https://en.wikipedia.org/wiki/Dashrath_Manjhi

https://www.vscp.org

Categories
Betraktelser & Berättelse programming VSCP

Tjugofyra

Idag är det 24 år sedan VSCP projektet startade. Tjugofyra manår [egentligen är det nog mer om man räknar normala arbetsdagar] är kanske inget för stora bolag som Google och Microsoft, men är man en ensam (s/g)ubbe så blir ett projekt på tjugofyra år ett livsprojekt. Jo man kanske skulle man kunna hinna med två sådana projekt på en livstid, men orkar man det? Inte jag i alla fall. Skulle aldrig kunna uppbåda den energin. Men ett projekt orkade jag med. Tjugofyra år och förhoppningsvis några år till.

En före detta granne brukade då och då lämna urklipp som handlade om Notch (Midcraft) framgångar eftersom han också har ett ursprung från Edsbyn liksom jag. Alla pengar som ramlade över honom definieras såklart som framgång. Ja och tjänar man inga pengar på sitt projekt (jag ger bort allt det jag gör gratis) så definieras väl det såklart som ett misslyckande i en monitärhyllande värld. Ja och kanske är det så “slutsumman” skall nedtecknas. Må så vara.

Men projektet har i alla fall gett mig vänner i alla världsdelar. Använts i stora och små projekt världen över. Samtidigt har jag upplevt en enorm tillfredsställelse i att realisera de idéer som det bygger på. För mig har det varit tillräckligt. Jag tror inte att jag behöver mer.

En kanelbulle och en whisky är standardfirande i det här sammanhanget här på kontoret. Fast när projektet når ett kvartssekel får det nog tamefan bli en tårta också (och en möjligen en billig whisky).

Nu tar vi tag i år tjugofem.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Då går jag ner i min källare

brown brick road
Photo by Pixabay on Pexels.com

Källaren. Mest Hulk och tvättmaskinsinteraktioner där nere. Men ibland får jag plocka fram lite verktyg och göra annat. Oftast är också det något som har gått sönder och MÅSTE lagas. Och visst, så är det idag också. En altandörr som murknat upp och som behöver några bitar bytta. Men jag känner att jag har tid. Tid och verktyg gör skillnad. Visserligen är nästan allt jag har, det billigaste som går att få tag på. Men ändå så börjar jag ha grejer numera så att jag kan fixa det mesta. En otroligt skön känsla.

Att bygga något med händerna ger någon slags märklig tillfredsställelse. Jag kan bli väldigt nöjd över idéer i programmering och över resultat där. Men aldrig är känslan densamma som när man får en träbit att passa ihop “perfekt” med en annan träbit. Får ur en trilskande bult. Eller lyckas förstå hur den där udda mekanismen fungerar.

Glädje, helt enkelt.

Nu är jag ingen expert på någonting alls. Det skall villigt erkännas. Men jag kan å andra sidan fixa det mesta ändå. Inte på det snyggaste sättet kanske alla gånger. Men tillräckligt bra. Oftast i alla fall.

Det är i källaren det händer. Det är där det är roligt. Sen när det gäller trasiga saker så befinner de sig på andra platser av huset. Jobbet då är att ta sig x-gånger fram och tillbaks till källaren eftersom man behöver olika slags verktyg och ALDRIG har det man just för stunden behöver med sig. Stort hus. Många steg blir det. Ofta upp och ner och ner och upp och upp och ner många, många gånger. Men kul också då alltså.

Jag antar att det efter oss någon dag kommer någon som kommer att svära över mina lösningar. Så är det liksom alltid. Det går bra. Man har sina förutsättningar och får utgå från dem. Jag gör väl sådär själv också. Men mer och mer sällan. Bara ren nonchalans och onödigt fusk gör mig irriterad.

Fast snart är det dags att starta Hulken igen. Då är man ner i källaren tillräckligt mycket tid ändå. Fast jag säger och tänker att jag varje vinter skall ha några pågående projekt där i källaren så blir det aldrig av. Kontoret brukar dra för mycket under vinterhalvåret. Man har liksom tagit sig in under huden på de där grejerna man gör och styrs och ägs av dem hela vägen in i evig…, nåja sommaren.

Kanske kan man hitta lite sådan där tid nästa helg också.

Vem vet?