Under lång tid har musik mest varit bensin för att kunna arbeta för mig. Egentligen ända sedan hösten 1978 när jag sålde gitarren och Marshallstacken och köpte en vit Salora TV till min första egna lägenhet i Katrineholm. Svenssonförvandlingen. Pluggandet. Jobbandet. Men jo, jag har stått och grinat på konserter tittandes åt fel håll, mot publiken, under åren. Verkligen tvekat om jag valde rätt när jag köpte den där vita tv’n. Som en patetisk knäppskalle såklart. Som en förlorare och vinnare på samma gång fast i olika segment av livet. Men ändå känt att valet var det rätta, det jag gjorde där och då när jag äntrade bilen och for bort och iväg från Edsbyn.
Sen mycket senare blev det några låtar igen. Kravlöst skapande. Inga planer på karriär längre. Därför extra härligt. De gamla musikvännerna från förr hade skingrats. Inga kontakter fanns kvar i musikvärlden. Men det jag förlorade i södra Hälsingland har jag hittat igen i norra Hälsingland. Nya musikvänner. Lars Ljungström, Peter Subäck, Jonny CrazyMonkey Olsson för att nämna de viktigaste. De som uppmuntrat, inspirerat och varit föredömen och som gör det roligt att skapa “musik” igen. Som alla är proffs ut i fingerspetsarna – jag en sopa ända ut i mina – men ändå bjussar de på uppmuntran, ryggdunkar och lyftande ord. Hur tackar man för sådant? Ja man säger såklart Tack! Mer kan man väl liksom inte göra.
