Month: September 2024

Jag går ner på kontoret på morgonen och säger nästan alltid till mig själv att här vill jag vara, att här trivs jag. Den där gokänslan infinner sig punktligt i magen varje morgon när jag sätter på tekokaren, loggar in och börjar läsa nattens levererade mail från världen.

Jo allt det där är rätt löjligt egentligen. Fånigt rentutav. För jag har suttit här så många timmar, månader och år. Borde ha tröttnat. Borde inte ha offrat så många vänner och annat liv för försöka realisera galna idéer. Man skulle väl kunna se allt som ett fängelse också. Los som en plats men befinner sig på i exil. Ibland tänker jag att det här är min fängelsecell. Fångar med långa fängelsestraff hittar också ett hem och en trygghet i sina celler. Kanske är allt bara ett stor jävla straff alltihop. Han hon det gud pekar med hela handen och utdömer straffet till en syndare.

Ja till och med den där gokänslan har ju några forskare forskat åt fanders. Det är fel på folk som känner så. Det “normala” är att lida om man är människa. Att jag tycker den där forskningens slutsats är strunt gör mig väl antagligen bara mer skadad, onormal, omänsklig. Vem vill föresten vara “normal”, vem vill ens umgås med någon som är norm och “normal“. Nope, inte jag. Behöver mer av det. Fel. Kräver mer än så.

Nu tänker jag snart vandra iväg från kontoret och det är alltid lite “hejdå macken” över det. Ja jag längtar hit igen så fort jag stänger kontorsdörren och går upp för trapporna till lägenheten. Hoppas på en morgondag. Vet att man inte får hur många sådana som helst så under tiden är det bäst att följa passionen och tro att den där gokänslan ändå är vägvisare som pekar i rätt riktning.

Jag vet inte vem han är. Han skulle kunna varit en kompis från förr. Jag har flera avlägsna vänner som ser ut som mannen på bilden och som har lika många gitarrer som honom. Ja som klär sig lika. Som har liknande grånat långt hår. Men grejen med mannen på bilden är att han aldrig har funnits. Han är AI-genererad. Skapad av en matematisk algoritm. Tycker nog ändå att jag känner ganska mycket sympati för den här mannen. Ja också känner mig lite ledsen över att han aldrig fått ett riktigt liv. Han föddes aldrig. Kommer aldrig att dö. I alla fall är det så om inte nu någon människa någonstans fattar sin penna och fantiserar ihop ett fullt liv åt honom. Fast jo, såklart, det klarar såklart den där AI-algoritmen också.

Nu för tiden är helgerna en räddning. Jag är trött. Mycket trött. Oftast. Helgerna ger vila. Skön tid av en vecka.

Turligt nog så sover/vilar jag bara bort halva helgerna. En del av dem kan användas till annat också. Rekretionsarbete. Greja med sådant där som ger något tillbaks omedelbart.

Slutsats: Det går utför.