Konkurrensen om biobränsle gör att marknadspriserna går upp. Samtidigt finns det mer biomassa att finna – för den som letar lite extra.
Source: Sly – det bortglömda guldet vid vägkanten | Bioenergitidningen
Month: October 2024
?Bjuder in alla med ogiltiga biljetter till konsert
Source: Arrangören i konkurs – då spelar Perssons pack gratis – Ljusnan
Jag säger mest nej. Ja NEJ och NEJ och NEJ. När folk frågar. Mest om musik och uppträdande. Men ibland om att laga saker. Musiknejen kan jag ångra ibland. Oftast direkt efter att de är uttalade. För där, i musiken, finns så mycket kärlek till något som jag, som genomanalytisk människa inte kan sätta fingret på.
De där “laga saker nejen” däremeot är mer bestämda. Där vill jag inte finnas ens för all pengar i världen. Finns för lite liv kvar helt enkelt. Har annat att göra innan det tar slut. Enkla nej. Självklara nej. Nej jag kräver att just de sista respekteras. Gör av med din egen tid, eget liv istället om du värdesätter tid så lågt.
Anledningen till nej, nej NEJ är egentligen så enkelt som att allt är så jävla bra som det är. Kan det bli bättre livet än det är just här och nu i en slags ålderns höstliga och bekymmersfria vardag? Nope är det mycket enkla svaret där. Så behöver man då nya utmaningar? Nope, i alla fall inte för att må bra. Men kanske såklart för att växa. Om man nu vill det. Däri ligger egentligen själva kärnfrågan. Vill man det? Växa. Gubbväxa liksom. Vågar man satsa på växtvärk i min ålder?
Ja, kanske. Troligt rent utav. Man borde säga “ja” oftare alltså. Prova om tunna, otränade vingarna bär. Kasta sig ut för att man får en möjlighet att göra just det. Inte nöja sig med att det är finfint nu som det är. För så säger väl livstidsfången också från tryggheten i sin cell.
För när man står där vid stupet. När man sagt ja till at kasta sig ut. Ja i något slags högmod någonstans sagt ja till att testa om man överlever ett hopp från det där stupet. Ja då när man står där på kanten. Helvetes, helvete vad man då önskade att man sagt NEJ och NEJ och NEJ när man fick den där frågan om att pröva.
Men så, om man kan uppbåda det där som behövs för att hoppa och man hoppar, då och där när man tänker “låt det gå åt helvete då för fan“, ja och man tror att man kommer att dö. Strax efter det händer något. Ja i värsta fall såklart kan det hända att vingarna inte bär och man störtar till marken en sista gång. Man vågade dumt nog en sista gång och det gick verkligen åt helvete. Men i bästa fall bär de tunna vingarna. Ja man lyfter. Svävar. Uppfylls av det magiska i detta och när man till slut mjuklandar så har den där fantastiska känslan av att våga genomsyrat varenda cell man har i kroppen och man kan leva på den i flera år och använda det där som superbensin i vardagen.
Leva som död eller som levande. Ja eller nej i allt. Också det kan vara frågan.
Categories
Hälsingetoppen
Hälsingetoppen. Jodå såklart. Varje vecka. Så länge jag lever. Eller orkar. Vilket som kommer först.
Höst nu. Det är konserter i varje liten lokal. Massor av härlig musik. Gå! Lyssna! Dansa!
Ät musik! Sov musik! Lev musik. Stöd de lokala artisterna.
Spellistan finns som vanligt här. Spelas lämpligen upp scramled/slumpvis för att få den bästa upplevelsen.
Nya hjältar
Kingen – Behövs det ens en presentation? Denne Jämtländske artist är numera Hälsing. Alltså med på Hälsingetoppen. https://www.ljusdalsposten.se/2024-10-20/nu-finns-en-boogie-kung-i-bygden/
Categories
Snuttefilt
Det bästa, alltså med att ha blivit en gammal gubbe, är att man kan skita i en massa saker som var viktiga förr. Det har alltid funnits, och finns, folk som är bättre än man själv är, ja och som gärna talar om det. Men som gammal gubbe betyder inte det där någonting längre. Inte ett dyft. Man har liksom redan konstaterat i minst två decennier att det är som det är, att man är som man är. En myra bland en massa andra myror. Hur man än anstränger sig blir man inget annat än en myra i myrstacken. Ja och att man kan vara fullständigt nöjd med det. Att få finnas till räcker. Ja långt.
Så omkring mig finns det riktiga författare, riktiga musiker, riktiga programmerare, riktiga elektronikkonstruktörer, folk som kan stava, är ursnabba på huvudräkning. riktiga äkta män, män med större kuk, vackra människor, folk med högre lön, folk med större och finare hus, ja och så vidare. En jävla massa elit. Massor av elit. Elitmänniskor som till synes überlyckliga går genom tillvaron. Som man skall vara avundsjuk på men alltså inte känner sig avundsjuk på, eftersom man (om man nu har tur) vid en viss ålder inser att under alla de där fasaderna så är vi alla ganska lika. Varenda en av oss är sköra snubbar i behov av snuttefiltar. Ja Elon Musk också. Han också bara en vanlig snubbe. Med vardagsproblem. Ja, till och med kungar sitter på toaletten och trycker ur sig samma sörja som du kramar ur dig ungefär en gång per dag. Ja och snuttefilten saknar de allesammans då och då.
Och vart vill jag komma med detta då? Ja ingenstans. Varken upp eller ner eller åt höger eller vänster. Jag vill inte ens sälja snuttefiltar. Det finns ingen poäng. Ingen himmel som väntar om hörnet. Allt är bara som det är. Möjligen kan detta vara en hyllning till snuttefiltar. Men de kommer i siden och i hampa och som rena och lortiga så också snuttefiltar är lite lika som människor. Olika hela vägen och enda fram, fast snuttefiltar ändå. Ja, precis som det skall vara.
Liksom!
Det som alltid verkar gå sönder på frysar och kylskåp är kontrollenheterna. Ofta riktigt simpla grejer som man tar hutlöst betalt för. Man får passa på att uppgradera till en uppkopplad frys medans man ändå är på gång fixar det där. Sen går den +10 år till. Här blir det en RP2350 och Ethernet från Wiznet. Kallar det hela en demo så känns det inte som bortkastad tid att lägga tid på sådana här sönderfallsprogrammerade miljöbovar av värsta slaget.