Johan Theorin har alltid varit en författare jag längtat efter att läsa när han kommit ut med en ny bok. Den där mystiken som svävar över hans böcker och de sköna och inte helt enkla huvudpersonerna har trollbundit.
Den här boken har inget av det där. En skitbok helt enkelt. Synd tycker man det är. Läser igenom hela dock. Men mest som en gest mot en (fd?) stor författare.
Andra böcker som jag läst finns här.
Jag skulle kunnat lyssna på regnet om det nu regnat. Men regnar gör det ju inte. Nej, inte en droppen. Verkligen inga droppar regn. Fast imorgon kan det komma en droppen. Eller flera. Ganska troligt rent utav om man lyssnar på SMHI. Fast dom har ju haft fel förut. Ungefär 60 – 40%. Några fler rätt än fel. Så kommer det ingen droppe imorgon heller så är det inte så konstigt det heller. Det är som det skall vara,
Gammelkatten ligger här bredvid mig och vill bli klappad. Ja, hon VILL verkligen BLI klappad. Tycker att gamla ocoola gubbar sannerligen kan klappa snäll och söt och i höstskrud iklädd katt, istället för att skriva en massa skräp och skit på ett svart skarmligt tangentbord som visserligen är mekaniskt och tämligen väl rengjort men lik förbaskat är ett svart skramligt tangentbord.
Men katten får ge sig till tåls.
En känd radioperson och journalist boende i Söderhamn tycker att jag svamlar. Ja och troligen har han helt rätt i det. Den här texten borde kunna användas som bevis i det fallet. Om man nu skulle känna behov av att bevisa det. Eller tycka till om sådant. Jag känner mig alltid lite hedrad när personer från de högre skikten noterar att jag finns. Även om de snabbt bortser mig som en svamlare. Sådant får man faktisk räkna med som en varandes en vanlig enkel människa. En oupphöjd.
Men helgen, ja den har varit alldeles utmärkt. En tallrik sushi har faktisk kommit min väg. Inget kan gå fel då. På restaurangen hade vi dessutom en mindre släktträff med mina favoritsläktingar. Om man nu får ha sådana. Jänterna, morsans gullegrisar. Men vi träffas inte så ofta numera. Men sådan är tiden.
Under “Så mycket bättre” bestämmer jag för att säga “ja” till nästa erbjudande. Vad det nu är och blir liksom. Det är synnerligen dumt såklart för jag vill ju så gärna säga “nej” och “nej” och “NEJ“. Men en gång till ett “ja” som levande varelse kan man väl bjussa på. Jag kommer såklart att ångra mig omedelbart efter att detta “ja” är uttalat men brukar försöka stå för mitt ord om det nu går att ordna.
En halt fisk har man ju aldrig hört talas om, men åtskilliga som varit hala. Detta faktum bör man noggrant notera.
Hälsingetoppen. Fredag. Hälsingland befäster sin plats som Sveriges främsta hårdrockslandskap i och med släppet av “Welcome to our show“, med Hell County. Lars Eng och Hans Birger Svalfors är namn som vi känner igen därifrån. Nya denna vecka.
The Hives hivar sig upp på en andraplats den här veckan. Jodå, trummis boende i Järvsö med sommarstuga i Los (fast det är hemligt) gör att man självklart platsar.
Annars är det sig likt i det Hälsingska musiklivet. Det spelas i varje buske (med kläder på) och i varje ledig lokal som har plats för mer än tre personer. De som inte spelar inför publik gör det i sina replokaler. Bidar där tills det är dags att ta över världen. Hälsingland är helt enkelt musik. Det är bara att klättra upp på närmaste berg så hör man den där samlade musiken som en ton som liksom smeker landskapet hela vägen bort i fjärran.
Man måste älska Hälsingskt musikliv och ett landskap som genomsyras av så mycket musik. Eller hur?
Ät musik! Sov musik! Lev musik. Stöd de lokala artisterna.
Spellistan finns som vanligt här. Spelas lämpligen upp scramled/slumpvis för att få den bästa upplevelsen.
Nya hjältar
Hell County – Lars Engs, Färila, senaste projekt. Man får inte missa hans andra projekt The Lightbringer of Sweden. Ett genuint geni i sin genre måste man konstatera att herr Eng är.
Imorgon släpper Thåström nytt. Fem decennier av musikskapande. Så varför skall du sluta. ” Det är lång väg från John Bauer land till Loos bar…“
