Jag har varit ledig på fredagskvällar alla år. Jo, några få undantag finns det. Men inte många. Mest när man varit ute på resande fot eller på väg hem efter jobb. Men verkligen försökt att skita i jobbet på fredagskvällarna. Halv sju sådär har det packats ihop. Tagits ledigt. En kväll för återhämtning.
Jodå, lördag och söndag har ofta varit arbetsdagar. De tider när andra har haft semester också. Det har jobbats en jäkla massa i det här livet jag kallar mitt. För mycket tycker säkert många, men varje egenföretagare vet att man inte bara äger företag – man lever företag. Det finns oftast inga val där.
Nu börjar man närma sig ett slut. Lite döstädning har jag faktiskt tagit tag i. Ja “lite” är ordet. Det finns mycket kvar här som man vill ha kvar “utifall” man lever några år till. För någon slags sugenhet finns fortfarande inom mig. Inte som förr kanske. Man inser numera att man inte hinner allt. Men de där små projekten. Ja kanske hinner man några sådan fortfarande… Åtminstone hoppas man på det.
En del sitter där som gammal gubbe och ångrar sig såklart. “Varför jobbade jag så mycket?“, men så känner inte jag. Jag har varit passionsdriven i det mesta jag gjort, sällan jagat pengar men istället sökt det där som lyfter och känns rätt. Det märks såklart. Jag är en fattig jäkel och har alltid varit en fattig jäkel. Större delen av mitt verksamma liv har jag haft en gokänsla i magen i det jobb jag gjort. Har inte den funnits där har jag sagt tack och adjö och dragit därifrån så fort det gått. Har inte kunnat annat. Faktiskt.
Nu är det alltså fredag. Snart är klockan halv sju. Ledigt alltså. Skillnaden numera är att jag sällan jobbar på lördag och söndag… nåja lite på söndagskvällarna kanske. Några timmar som man nästan inte kan räkna.
Eller skit samma…
