Jag säger mest nej. Ja NEJ och NEJ och NEJ. När folk frågar. Mest om musik och uppträdande. Men ibland om att laga saker. Musiknejen kan jag ångra ibland. Oftast direkt efter att de är uttalade. För där, i musiken, finns så mycket kärlek till något som jag, som genomanalytisk människa inte kan sätta fingret på.
De där “laga saker nejen” däremeot är mer bestämda. Där vill jag inte finnas ens för all pengar i världen. Finns för lite liv kvar helt enkelt. Har annat att göra innan det tar slut. Enkla nej. Självklara nej. Nej jag kräver att just de sista respekteras. Gör av med din egen tid, eget liv istället om du värdesätter tid så lågt.
Anledningen till nej, nej NEJ är egentligen så enkelt som att allt är så jävla bra som det är. Kan det bli bättre livet än det är just här och nu i en slags ålderns höstliga och bekymmersfria vardag? Nope är det mycket enkla svaret där. Så behöver man då nya utmaningar? Nope, i alla fall inte för att må bra. Men kanske såklart för att växa. Om man nu vill det. Däri ligger egentligen själva kärnfrågan. Vill man det? Växa. Gubbväxa liksom. Vågar man satsa på växtvärk i min ålder?
Ja, kanske. Troligt rent utav. Man borde säga “ja” oftare alltså. Prova om tunna, otränade vingarna bär. Kasta sig ut för att man får en möjlighet att göra just det. Inte nöja sig med att det är finfint nu som det är. För så säger väl livstidsfången också från tryggheten i sin cell.
För när man står där vid stupet. När man sagt ja till at kasta sig ut. Ja i något slags högmod någonstans sagt ja till att testa om man överlever ett hopp från det där stupet. Ja då när man står där på kanten. Helvetes, helvete vad man då önskade att man sagt NEJ och NEJ och NEJ när man fick den där frågan om att pröva.
Men så, om man kan uppbåda det där som behövs för att hoppa och man hoppar, då och där när man tänker “låt det gå åt helvete då för fan“, ja och man tror att man kommer att dö. Strax efter det händer något. Ja i värsta fall såklart kan det hända att vingarna inte bär och man störtar till marken en sista gång. Man vågade dumt nog en sista gång och det gick verkligen åt helvete. Men i bästa fall bär de tunna vingarna. Ja man lyfter. Svävar. Uppfylls av det magiska i detta och när man till slut mjuklandar så har den där fantastiska känslan av att våga genomsyrat varenda cell man har i kroppen och man kan leva på den i flera år och använda det där som superbensin i vardagen.
Leva som död eller som levande. Ja eller nej i allt. Också det kan vara frågan.